Den gamla damen skakade på huvudet genom dörrspringan hon vågat öppna.
”Jag använder inte Mindnet, jag är inte intresserad, adjö!”
”Men…” Damen hade redan stängt om sig, Olive kunde höra låset klicka och sedan tystnad. Hon förstod att damen stod kvar innanför dörren, lyssnande. Det var inte första gången. Folk litade helt enkelt inte på dem som inte ville hänga med i utvecklingen, som ville rädda världen, som tänkte annorlunda. Olive suckade. Hon hade åkt buss upp på Gräddhyllan, hon hoppades kunna få åtminstone någon att ta emot ett informationsblad ur den lilla bunt hon hade i väskan. Mindnet raderar ditt liv, stod det, och är ditt liv på riktigt?

Solen stod mitt på himlen och speglades i alla hustak och i havet som syntes långt nedanför. Olive brukade ibland tänka på hur det vore om staden inte låg som ett tjockt lager över marken, skulle det vara skog där då istället? Hade det varit det någon gång?

Natan bytte till caféet med havsutsikt, mot det konstiga vilda gråhavet som slog och slog mot svarta taggiga klippor. Han satte sig vid det stora fönstret på en hög krompall och tyckte nästan att han kunde känna en doft av salt och fukt sippra in genom fönsterspringorna. Det var ren inbillning, förstås. Men ändå.

Plötsligt knarrade pallen bredvid, och sedan satt Hanna där, med ett brett leende.
Hej! sade hon, med en fråga-mig-varför-jag-ler- min.
Natan låtsades inte om den.
Det var länge sen, sade han istället. Var har du varit?
Leendet bleknade och försvann.
Mamma förbjöd mig att vara inne, för (hon gjorde en ful min) jag glömde en ganska viktig läxa som var, alltså… ganska viktig… men det är ju mycket roligare att vara här!
Natan nickade.
Det är det, sade han och skrapade i bordsskivan. Det blev inget märke.

Husen var mycket vitare här. Olive undrade om de brukade tvätta dem ibland, eller om luften var renare så högt ovanför marken. Kanske var de täckta med något som gjorde att smutsen rann av? Om hon någon gång träffade en trevlig rik människa skulle hon fråga.

Hon bestämde sig för ett nytt hus. Det var mindre än de andra husen på gatan, och verkade lite inklämt. Det var byggt av trä, och var antingen väldigt gammalt eller väldigt dyrbart. Eller både och. Gruset knastrade under hennes slitna skor när hon gick uppför gången mot huset. Den stora ljusa dörren hade både ringklocka och dörrkläpp. Kläppen var ett lejon, som vrålade ljudlöst mot henne. Hon dunkade det hårt i dörren.

Just ja, du var glad över något? frågade Natan efter en tystnad.
Hanna fnissade.
Ja, jag sade ju att jag inte fick vara inne?
Ja?
Jag har lurat i mamma att jag läser en språkkurs över Mindnet, så nu kan jag vara inne igen!
Natan suckade överdrivet.
Du är så galen! Var händer om hon får reda på det?
Det får hon inte. Hanna log igen, och snurrade ett varv på pallen, och för ett ögonblick kunde Natan skymta den suddiga punkt där pallen och golvet gled ihop. När han var ny hade han ibland brukat försöka få tag i det där suddet. Fick man det på fingret kunde det helt plötsligt försvinna, eller bli alldeles fel färg. En gång hade hela hans hand blivit knallröd och sett ganska mycket ut som en muterad kräfta.

Natan? Vad tänker du på?
Han skakade på huvudet.
Ingenting… nej, inget särskilt.
Okej.
Hanna hoppade ner från pallen och strosade iväg genom det tomma caféet. Hon vände sig om bortifrån baren:
Hur har du det där hemma då?
Natan hajade till. Men det var väl bara att svara ungefär som han alltid gjorde, egentligen?
Det är bra! Du då?
Neej, vi bråkar jämt, det är bara skit som vanligt. Hon skrattade.

Ingen öppnade. Hon höll händerna runt ansiktet för att göra glaset genomskinligt och tittade in genom fönstret, hon kunde inte låta bli. Det såg ut som att någon var hemma, lamporna var tända och saker låg slängda sådär som de bara gör när någon är i huset. Men växterna i fönstret slokade gulgrönt, och långa dammslöjor låg i hörnen. Olive rynkade pannan.

Hon tittade in i springan mellan dörren och väggen, och såg att det inte var låst. Bara dörrhandtagets klaff syntes, och Olive öppnade dörren, den bara gled upp alldeles tyst nästan av sig själv. Sen var hon ju tvungen att gå in, kanske- kanske var det något som var fel därinne. Det kändes så.
”Hallå?” hennes röst blev darrig, som när hon skulle hålla föredrag i skolan. Ingen svarade. Hon trampade av sig skorna och gick in i någon slags jättehall, med antika stolar på parad längs väggarna och en kruka med något visset gräs på en hög piedestal mitt i. En trappa ledde upp mot mörkret alldeles bredvid. Hon kikade upp, och hörde från övervåningen ett väckarklocksaktigt pipande. Hon tassade uppför trappan. Vad fånig hon skulle känna sig om någon satt däruppe, och hon inte hade någon anledning alls att vara inne i någon annans hus! Men det var ju något konstigt, vem skulle lämna dörren olåst när den åkte, eller låta bli att vattna blommorna och stänga av väckarklockan om den var hemma?

Det pep i en snabb, jämn takt däruppe, det fyllde hela trappan. När hon kommit upp, till en lång korridor med parkett, lät det ännu mer, överalltifrån, och Olive började bli rädd.

Natan tittade på havet som slog och slog och slog mot klipporna, vågorna var jämna och vitkantade. Han ville kunna gå ut utanför caféet, för att känna på havet. Men det fanns ju inte på riktigt.
Du verkar ledsen, sade Hanna som hade satt sig bredvid honom på pallen igen.
Natan ryckte på axlarna.
Kanske lite… jag vet inte varför, det har inte hänt något.
Säker?
Jaa.

Plötsligt började allt bli suddigt, som om en tjock höstdimma krupit in och lagt sig tjock i hela caféet. Natan blinkade.
Vad gör du? frågade Hanna. Ska du gå?
Nej, jag vet inte, det verkar som om jag håller på att vakna, tror jag.
Va? Är du inte säker?
Natan rodnade.
Inte riktigt. Jag minns inte när jag skulle vakna.
Hanna blev suddigare och suddigare, men Natan han precis se hennes förvånade min innan hon försvann helt.

Väckarklockspipet kom från ett rum bakom en stängd dörr, en sån där riktigt gammal med träådring och kvisthål. Olive knackade och öppnade sedan fort dörren, innan hon han ångra sig. Där innanför var ett högt, vitt rum, med ett fönster som sträckte sig hela vägen från golv till tak. De tunna gardinerna var grå, och vajade, eftersom fönstret stod på glänt. Mitt i stod en ytterst modern Mindnet-dator, som tjöt och blinkade knallröda, ilskna ljusblixtar. Och inkopplad i den, så täckt av sladdar så att han nästan verkade vara en del av den, låg en blek och blåskuggad pojke i sängen. Olive visste inte vad hon skulle göra. Men hon såg ju att något var fel, datorn sade ju att det var fel.
”Hallå? Ursäkta-”
Hon skakade pojkens arm, den hängde lika vissen och tunn som gräset i krukan på nedervåningen.
”Jag tror du borde vakna nu?”
Pojken vaknade stilla och tittade på henne med helt klara, förvånade ögon. Sedan fylldes de med ilska, pojken satte sig upp och fräste åt henne-

Vad gör du?! Natans hjärta hade börjat slå igen, men han var helt darrig. Varför satt det en hippietjej på hans säng? Hur hade hon kommit in?
Du hade nog glömt att låsa, sade hon tyst och reste sig upp. Jag ska gå nu, men alltså…jag tror du har gjort nåt rätt dumt.
Det var grötigt i huvudet på honom. Han började plocka av sig sladdarna, gjorde det långsamt som en ritual, medan hon började gå mot dörren.
Natan hasade runt i sängen och tittade på dataskärmen. Ett meddelade blinkade envist mot honom, han blinkade hårt och lyckades tillsist fokusera. Kritiskt läge, stod det. Du bör omedelbart uppsöka läkare.
Han väste ut ett andetag. En misstanke hade landat tungt i magen på honom, och han kollade snabbt nere i hörnet efter dagens datum.

Han kraxade ett alldeles oplanerat Oj, som svävade länge i det ljusa rummet.

Natan hörde flickan gå nedför trappan, och han ropade hest:
Öh…ursäkta att jag…tack för att du väckte mig!

Hon vände direkt. Det hade känts helt fel att bara gå därifrån, han behövde säkert hjälp med något, eller i alla fall prata med någon. Hon tänkte på informationsbladen i väskan, funderade över ifall det var en bra idé att visa honom ett, undrade om han skulle förstå.
Nu hade han tagit av sig sladdarna och såg inte ut som en router längre. Olive tyckte det var skönt. Det syntes mer att han var en vanlig trött människa.
”Vet du hur länge jag varit inkopplad?” var det första han sade, han var mycket blek.
Olive skakade lite på huvudet.
”Länge, tror jag.”
”Nästan två veckor.” Han svalde. ”Skulle du kunna hämta lite vatten åt mig?”
”Visst, men…kan du inte ens gå?”
Han log förläget.
”Kanske, jag vet inte riktigt, det är väl lite dumt att chansa…”
Olive hämtade vatten från badrummet, som precis som resten av huset var stort och luftigt och lyste av välgenomtänkt dyrbarhet. Till och med glaset var kristallrent, som om det aldrig använts.
Pojken drack utan att andas, han spillde lite på flanelltäcket. Vattendropparna lade sig runda och perfekta ovanpå tyget.

Sedan kom Natan på att han inte frågat vad hon gjorde i hans rum. Så han gjorde det.
Det såg ut som om hon tog sats innan hon svarade, som när man är liten och ska våga sig nedför rutschkanan, tyckte han.
Jag typ… jag är med i en slags grupp som är emot (hon andades in) som är emot Mindnet. Och jag skulle bara knacka på och ge er ett blad om det. Typ. Sen verkade ingen vara hemma och det var inte låst så jag…hon tystnade.
Det är lugnt, det var tur att du kom. Låste jag inte dörren?
Hon ryckte på axlarna.
Jag vet inte. Den var öppen i alla fall, nu.
Mm.
Jag heter Olive, förresten, sade flickan, och med ens blev de påminda om sig själva igen, Natan började undra över sina föräldrar, och märkte att han bara hade pyjamas på sig, ett flygplansvrål gled in med solskenet genom fönstret.
Jag heter Natan. Hej. Han log och drog upp täcket runt sig.

”Har du någon som kan ta hand om dig?” frågade Olive lite trevande.
”Mamma och pappa kommer hem snart, typ… i övermorgon,” svarade Natan efter att ha tittat på datumet igen.
”Varför…” hon visste inte vad hon skulle våga fråga. Varför var Natan ensam? Varför hade han legat två veckor inkopplad utan att äta? Var var föräldrarna någonstans?
Han svarade på alla de osagda frågorna, det kanske var uppenbart vilka de var.
”Mamma och pappa jobbar i Stan, så du vet… de kan inte åka hem så ofta, för att spara på sin reseranson. Jag har lov, så jag fick åka hem och ta hand om huset, och sen så bara… kopplade jag in mig, för jag kände mig ensam… sen…”
Olive nickade. Hon rättade till sin missformade tygväska så den slutade skava mot axeln. Sedan tvekade hon, var det någon bra idé att ge Natan ett informationsblad? Jo, det var nog bra. Kanske kunde det för en gångs skull bli läst på riktigt. Hon räckte honom ett av de svagt buckliga papperna.

Det var en stor bild på framsidan, en inkopplad människa låg underst, och över var det massor med bilder på riktigt liv, barn och hundar och glada människor. I mitten var det en klocka, vars visare snurrade så snabbt att de inte syntes. Mindnet raderar ditt liv, stod det. Natan blev generad. Han hade glömt att ställa någon väcktid, visst, men bara en gång ju! Han ville inte bli tillrättavisad, särskilt inte av någon som han inte kände.
Tack, sade han med en falsk röst.
Olive verkade inte märka något. Hon log snabbt, och reste sig sedan från sängen.
Jag ska nog gå nu, sade hon. Klarar du dig?
Jadå.
Bra.
Hon gick äntligen ut ur rummet, och Natan vände sig mot dataskärmen, men så stannade hon.
Du, ropade hon halvhögt, varför är era hus vitare än dom nere på marken?
Han tittade upp från sin dator och skrattade till.
Ingen aning, är du säker på att de verkligen är det?
Ja, har du inte sett det? Det blev tyst, och sedan hördes dörren i hallen slå igen. Natan märkte förvånat att han kände sig övergiven.

Hon stod utanför, och började plötsligt gråta, utan att det var meningen eller väntat. Han hade blivit sur när hon tog fram bladet. Han skulle inte läsa det.
Hon orkade inte lämna ut fler blad, ville inte ge dem till fler människor som aldrig skulle läsa dem. Hon lade allihop i Natans brevlåda, och började gå mot busshållplatsen. Solen doppade sig stor och röd i havet.