En trasig måne ser ner på mig

En frusen rebell
som glömt vad hon vill
och med stela fingrar
drar tomheten
tätt intill

håller andan
pressar luften
tills det värker i bröstet
hon vill sjunga som vatten
men saknaden
kväver rösten

försöker försvinna bland väggarna
täcka hålet
i själen
med sitt leende
med musik
och en hög svarta kläder

men om jag byter färg
blir jag vackrare då?
eller ser man
i mina ögon
att mina drömma är grå?

vem vet

kanske om jag plockar stjärnor från himlen
kan jag laga månen
- värma dess sken

så är i min trasiga värld
åtminstånde månen

hel