Här går jag. Ensam i skogen och alldeles genomvåt. Regnet piskar emot ansiktet och skorna läcker in. Mitt bruna hår dryper av regndropparna, eller är det tårar?
Jag har ett hem, som dem flesta andra... Jag vill bara inte vara där nu, höra orden och se slagen. Mamma och pappa står säkert fortfarande i köket och skriker åt varandra, märker nog inte att jag har gått.
Det känns som om regnet består av mina tårar. Det känns hemskt, allt är på grund av den där medaljongen. En medaljong jag fick av mamma när jag var liten.
– Håll den alltid nära, sa hon. Nu vet jag varför.
Jag hade den alltid runt halsen, tills igår. Den fastnade i en trädgren och kedjan gick av.
Gråtandes hade jag sprungit in och visat pappa.
Jag älskade den där medaljongen. Nu hatar jag den.
Pappa hade tagit den i handen och silvret hade blänkt i ljuset från fönstret.
Han sa att det enda man kunde göra var att byta kedja.
Jag hade nickat, stumt. Sen hade pappa börjat fingra upp medaljongen men den gick inte att öppna.
– Har du någonsin kunnat få upp den här? Frågade han irriterat. Vem har du fått den av?

– Nej, den har alltid varit sådär, sa jag lite förläget. Jag fick den av mamma när jag fyllde 5.

Det var länge sen. Nu är jag 16 men jag önskar att jag alltid kunde vara 5, utan några verkliga bekymmer i världen.

Pappa hade sett förvånad ut, han hade tydligen inte vetat om medaljongen. Sen, helt utan förvarning gick han snabbt iväg.
Efter ett tag kom han tillbaka och då hade han öppnat medaljongen.
Pappa var vit i ansiktet.
Jag frågade om jag fick se, han svarade:
- Försvinn, jävla snorunge. Sen puttade han undan mig.
Jag såg inte pappa mer den kvällen, han åkte iväg. Mamma sa att han nog var hos farmor, men hon visste inte riktigt varför. Den kvällen gick jag och lade mig gråtandes. När jag vaknade var min kudde alldeles blöt.

Frukosten blev en tyst tillställning... Ett tag. Pappa hade kommit tillbaka under natten. Han åt inget utan satt bara där, med knuten näve så knogarna vitnade. När jag tackade för frukosten slängde pappa fram medaljongen på bordet. Nu kunde jag se vad det var i, en liten flicka, inte äldre än 7 år och med vackert lockigt hår. Hon hade ljusblåa ögon som såg ut som kristaller. Precis som mamma. ·Vem är det här? Skrek pappa. Jag gick ut i köket och såg mamma sitta med nerböjt huvud. Det droppade tårar på köksbordet.
– Svara mig Caroline... Sa pappa med hotfull röst, jag hade aldrig hört honom så. Han lät som ett monster.
– Det ä-är en flicka, min flicka. Mamma såg rädd ut, skakade av skräck.
Pappa skrattade, men det var inte av glädje utan mer ett sånt där skratt man hör i filmer.
Mamma fortsatte:
- När jag åkte till Spanien, 7 år innan Sarah föddes, träffade jag en man som också var ifrån Sverige. H-han var snäll och vi hade roligt, lite för roligt. När jag kom tillbaka till dig bar jag på henne. Det var inte meningen. När jag sa att jag skulle åka till Lilly åkte jag till BB. Jag ringde Tommy, det var han jag mötte i Spanien. Han sa att han kunde ta barnet och det gjorde han. Hon heter Lina.
När mamma berättade blev pappa rödare och rödare i ansiktet.
– Din jävla slyna! Han gav mamma en örfil så hon föll till golvet.

Då fick jag panik, jag drog på mig skorna och jackan och rusade ut ur huset. Jag kunde inte stanna kvar, det var hemskt.
Innan jag gick ryckte jag åt mig medaljongen på bordet. Den gick jag och kollade på nu och regnet droppade ner på det lilla ansiktet i medaljongen.
Min syster, en halvsyster men hon var ändå min syster. Om hon var sju när jag föddes så måste hon vara 21 nu. Jag log för mig själv i den dystra skogen.
Jag måste leta upp henne, på något sätt måste jag leta upp henne. Jag drog ur den lilla bilden för att kolla närmare på den och bakom bilden låg en ihopknöglad lapp.

08/7143246...

Jag var tvungen att sätta mig ner på den blöta marken, omtöcknad, hungrig och trött. Hela världen snurrade framför mina ögon.
Jag kunde inte gråta, jag kunde inte skratta.
Tiden hade stannat.
Sen slocknade det framför ögonen.
Solen retade mina ögon. Jag hade somnat, eller svimmat. Jag visste inte vilket och jag brydde mig inte. Solstrålarna sken igenom träden och lös upp den lilla stigen jag låg på. Skogen såg inte lika dyster ut som igår.
Piiip... Mobilen pep i jackfickan. Jag tog upp den och kollade på den lilla telefonen på skärmen, missade samtal:5, hemma.
Mamma och pappa hade försökt nå mig. Rätt åt dem! Som om jag tänkte ringa dem, jag ville inte se dem bråka igen.
Långsamt reste jag mig upp och borstade omsorgsfullt ur barren ur mitt hår.
Sen kollade jag på den lilla lappen som fortfarande låg i min hand. Telefonnumret. Skulle jag ringa? Jag slog in numret, men ångrade mig och suddade bort allt igen.
– Skärp dig nu! Sa jag till mig själv. ·Sen försökte jag igen och jag lyckades trycka på ring. Nu fanns det ingen återvändo.
Piip... Piip… Det klickade till i telefonen. Någon svarade.
– Hallå, Tommy Hulén här. Vem är det?
Jag slängde ifrån mig mobilen på marken. Jag var skräckslagen.
– Hallå! Hördes det igen från telefonen. Jag skyndade mig att avsluta samtalet. Telefonen ringde, igen och igen.
Jag sket i att svara. Lisa Hulén... Det var alltså det hon hette, om hon inte hade mammas namn...
Jag irrade vidare i skogen, oförmögen att tänka klart. Jag hade gått sen igår och inte ätit varken lunch eller middag. Skogen blev glesare ju mer jag gick. När det bara var ett par träd kvar började jag se asfalt.
Jag suckade av lättnad.
Det kändes så skönt att jag inte var helt vilse bland alla småkryp och barr, men hem, det skulle jag inte!
Jag fortsatte att gå, magen knorrade av hunger. Små hus låg vid sidan av vägen, röda, gröna, gula, alla världens färger. Utom svart.
Det var den färgen jag längtade efter mest.
Den färgen som beskrev hur jag kände, eller nästan då. Lite ljus fanns det nog också i allt det svarta. Jag hade ju i alla fall en syster att fly till.
Utan henne hade jag nog dött på fläcken trots att jag inte känner henne.
Återigen log jag för mig själv.
Jag började kolla in igenom fönstren i dem små husen.

Flera barn lekte ute i trädgårdarna, sådär som jag gjorde när jag var liten. Undrar om dem någon gång får uppleva samma sak som jag, att deras pappa misshandlar deras mamma. Att dem har en hemlig syster dem inte vet om. Att deras mamma är en slampa. Att dem rymmer långt bort från alla dem känner och irrar omkring i skogen utan att veta vart dem ska.
Jag att jag var nära till gråt. Tårarna brände bakom ögonlocken.
Jag kände medaljongens kalla stål när jag stoppade ner handen i fickan.
– Du, ropade jag till en liten tjej som var väldigt lik mig.
Hon ryggade tillbaka, rädd. När jag kollade ner på mig själv var det inte så svårt att förstå.
Alldeles lerig, barrig och smutsig var jag.
– Det är ingen fara, jag vill bara ge dig den här. Jag räckte fram den tomma medaljongen. Hon stirrade på den, länge. Sen stäckte hon långsamt fram sin lilla hand och tog smycket, hon höll det så försiktigt, som om det var av porslin.
– Ta det och kom ihåg att vad än som händer kan du alltid lita på dig själv. Jag var riktigt stolt, kände mig som en ängel när jag såg hur glad den lilla flickan blev.
– Håll den alltid, alltid nära sa jag förmanande.
Hon bara nickade stumt. Sen sprang hon till sitt hus och jag fortsatte gå.
Först hördes bara mina fotsteg mot asfalten och jag kände mig hemsk som hade skrämt en liten flicka så att hon sprang iväg från mig.
Sen hörde jag hur flickan pratade med sin mamma.
– Mamma, mamma! Sa den lilla ljusa rösten. ·Sen hördes en ny röst som sa:
- Vad är det?

Det måste vara mamman.
– Jag fick den här av en mystisk häxa sa hon glatt. Jag ska alltid hålla den nära.
Mammarösten skrattade.
– Du har sån livlig fantasi. Man ska inte ta upp saker man hittar på gatan, släng den där!
– Nej mamma den är min, jag älskar den! När den lilla flickan sa det där kände jag mig sa varm inombords, som om jag hade in liten sol inuti mig. Jag gick där och nynnade på \"Walking on sunshine\" när min mage lät och påminde mig om min dystra verklighet. Hur skulle jag få tag på Lina?
Jag tog upp mobiltelefonen för att ringa nummerupplysningen när jag såg att jag inte hade något batteri kvar. Jag var vilse och utan mobiltelefon. Världen sög.
Med tårar i ögonen fortsatte jag gå. Efter ett tag kom jag till en mindre stad. Hungrig som jag var köpte jag en korv av en korggubben på gatan. Jag hade inte så mycket pengar med mig men en korv hade jag i alla fall råd med.
När jag tog upp plånboken och kollade på fotot av mamma och pappa kände jag hur mycket jag saknade dem, trots det var jag fast besluten att fortsätta. Jag måste hitta Lina!
Jag slängde i mig korven och gick vidare till biblioteket, kanske hade dem telefonkatalogen med Linas nummer.
Jag letade och letade men tillslut hittade jag det: Lina Hulén, Adolfsvägen 48, tel: 08-766 543 77.
Jag sjönk ner i den hårda soffan inuti biblioteket och... somnade.
Jag vaknade av att bibliotekarien kom och petade på mig lite försiktigt.
– Ursäkta, men vi stänger nu.
Mina kinder såg säkert ut som två tomater. Generad reste jag på mig och sa:
- Självklart, jag går nu!
Snabbt gick jag ur biblioteket. På gatan stod en gammal rostig bil.
Jag började gå mot närmast busstation och bilen startade.
Jag gick snabbare och snabbare med mammas:
- Var försiktig om du går ensam på gatan under kvällarna, det är inte alla människor som är snälla.

Bilen följde efter mig, länge, som om jag sprang och sprang men inte kom någonstans, fast i tiden.

När jag kom fram till busstationen var det redan en buss som stod där och jag slängde mig på.

Jag hade inget busskort men chauffören var vänlig nog att släppa på mig ändå.

Det varma bussätet var en skön omställning mot skogens stenar och bibliotekets hårda soffa.

Var jag ens på rätt buss?

Antagligen, faktiskt så brydde jag mig inte ett dugg, vad som helst som kunde få mig att hitta Lina, få en fristad, skulle muntra upp mig.

Det hade börjat regna och regndropparna smattrade mot bussens rutor.

Jag tog en tidtabell och studerade kartan inuti, vid ändhållplatsen låg det ett vandrarhem där jag säkert skulle få härbärge och därifrån kunde jag fortsätta mot Adolfsvägen.

Jag kröp upp med fötterna på sätet och kollade ut mot den gråa himlen.

Efter vad som kändes som en evighet bromsade bussen in vid ändhållplatsen.

Jag knackade försiktigt på dörren till vandrarhemmet och stack in huvudet.

I receptionen stod en glad dam med bullkinder och förkläde, hon såg ut som en sån där mormor som brukade finnas i filmer.

– Hej lilla vän, vad vill du? Frågade damen.

Vaddå, ”lilla” vän? Aja, jag orkade inte bråka och svarade:



- Jag har ingenstans att bo för natten och undrar om jag kan få härbärge här, bara till morgonen? Jag har inga pengar, men snälla, jag kan väl få stanna ändå…



Damen nickade och gav mig en nyckel.



- Det är frukost klockan 7.



Jag log, generat, jag såg säkert ut som en uteliggare och hade inte pengar att betala med.

Bullbakarmormorn trodde väl att jag var någon slags gangsterrebell som tog droger och bodde på gatorna...






Forts. följer... (om jag inte är så glömsk att jag skriver och glömmer att publicera elr tvärtom)