jag ljuger för dig
jag ljuger för er
jag ljuger för mig
jag ljuger för alla

Alla dessa chanser jag kastar bort.

Alla dessa frågor om hur jag mår.

Alla dessa leende glada svar jag levererar medan jag skriker inombords

För jag är så van att dölja min radioaktiva kärna att jag inte längre vågar visa den..

Istället spelar jag en pjäs om lycka och skratt där masker och svar är konstruerade för att bjuda in, att göra så frågorna kommer...

Men bara de frågor som JAG vet ska komma, de frågor jag kan dansa runt i timtals utan att någon märker något...

Men något händer med mig nu, min mask håller på att spricka och visa den kärna jag så länge försökt dölja...

I botten av mina ögon finns mer sorg än jag klarar av att visa, mer sorg än jag klarar av att bära och mer sorg än jag kan hantera...


Att stänga av och visslande traska iväg mot en soluppgång som aldrig kommer är det enkla alternativet men det leder alltid tillbaka till samma sak.

Jag har värk, i mitt hjärta. och med varje slag sprider sig sprickorna genom den välputsade fasaden...

För hur jag ska jag våga visa det som är jag, när det jag fruktar mest är Bilden utav mitt riktiga jag avspeglad i ögonen hos dem jag har nära, där jag tidigare alltid varit den som valt vad som skall spelas...

För spindel är alltid ensam i nätet