Vi sitter mitt emot varandra, våra gränser är skarpt dragna...
Nattens delande av våra kroppars hemligheter är borta som en dröm i vinden, Det vi har gemensamt nu är obehaget...Känslan att vi tappade kontrollen...FÖLL tillsammans

Tystnaden skriker mellan oss när vi försöker lugna våra händer som inte kan finna ro någonstans på bordet, varje handling, varje ord och varje rörelse en krigsförklaring mot den skrikande tystnaden ingen vågar trotsa.

Vi ser varandra djupt i ögonen och båda önskar vi, du önskar att jag såg på dig som igår då mina ögon såg ett äventyr, ett oöppnat paket, ett räddande stycke land i sikte...

Jag önskar att du vore någon annan, någon som bakom den vackra fasaden var lika vacker inuti..

Jag önskar att du var någon annan, någon bättre...någon PERFEKT....

Men den människa som vandrat genom det liv som river finner ingen ro, Vad skulle jag göra om jag funnit det jag sökte? Stå handfallen och lamslagen? eller agera som besatt?

Jag ser framför mig hur jag griper din hand, säger några ord som egentligen inte betyder något medan mitt tonfall skriker passion och kärlek.
För vi skulle kunna ha något vackert, något bultande...

Något alltigenom falskt...



Och jag vill bara slå omkring mig tills att det vackra är förstört

för att vandra i ruiner glädjer mig och ger bränsle till maskinen jag blivit...






Jag önskar att du var någon annan, någon bättre...någon PERFEKT....