Jag ville tvätta dina fötter och du avvisade mig. Och då förstod jag, att du var ute efter min själ. Mitt huvud hade du redan förfört med dina briljanta utläggningar av alla de sanningar jag aldrig själv lyckats formulera. Men nu var du ute efter min svaghet och min medkänsla. Du skulle tvätta mina fötter. Så du avvisade min kärlek för att visa, att din kärlek är så mycket större. Och kanske hade du rätt.

Men i det ögonblicket föll du. Och jag föraktade dig för att jag förnedrade mig och lät dig göra som du ville.

När vi låg till bords och du höjde den fjärde bägaren kände jag doften av de bittra örterna och visste, att jag kunde resa mig upp och gå. Jag kunde fly ut i öknen för att slippa förnedringen. Jag kunde lämna dig och leva som om du inte någonsin funnits. Men jag stannade.  Jag ville inte dela bröd med dig. Men du bjöd mig och jag tog emot det du gav. Som alltid gjorde jag det du sa att jag skulle göra. Och jag föraktade dig för att jag inte protesterade.

Det är sant. Jag föraktade dig. Och jag tänkte, att någon gång måste jag be dig stå upp för den jag tror du är. Någon gång måste du visa dig sådan du är. Så tänkte jag och jag visste, att jag måste få dig att förstå. Du fick inte ta det längre än så här. Nu måste du inse, att du bara är en människa. Och människor har sina platser. Det är du som är den som får fötterna tvättade. Hur ska jag annars kunna visa dig min kärlek?

Säg mig det, du som vet. Hur ska jag annars kunna visa dig min kärlek?

Vattnet du använde till våra fötter blev det vatten jag drack i djupa klunkar innan jag kräktes upp det som ditt namn inför de män som frågade efter dig.