sekunderna tickar förbi
som en kall vind
mot en kall kind

bitar har skalats av
småbitar utifrån
mindre planeter inifrån

det var vitheten som slog mig först
borde de inte vara lila eller gröna, tänkte jag
inte helt intetsägande med små bokstäver på
tecken som kunde betyda vad som helst

var jag verkligen så illa ute, undrade jag
jag behövde något... någon som jämnade ut
slog ut bucklorna på min massakrerade insida
men detta, det kändes så drastiskt

Klart jag var rädd
med alla historier man hört
med allt man har läst, hur kunde det sluta väl

jag visste precis vad som skulle hända
hade läst om vad som skulle och kunde hända
men ibland spelar vetskapen ingen roll
sedan sitter man här
och inser att det som förändrats
är odefinierbart
då fantasin har skalats ner
till en slät, intetsägande yta

Jag kan se dig i ögonen nu
men leendet är fortfarande falskt

/