Jag tänker mig mänskligheten som en blomma i en gammal  brun lerkruka.

Jorden är halvtorr, dålig och grå. Men ibland kommer en snäll gammal gumma och häller på lite vatten och pratar med de dammiga bladen.

Och blomman lever och väntar på sitt vatten.

Tills det kommer en dag när ingen snäll gumma kommer längre. Och där står blomman och väntar, men ingen kommer. Och blomman väntar på sitt slut.

Jorden torkar till sten och ingen vätska finns kvar. Blomman böjer sig och dör och sjunker ihop till några bruna torra blad. 

Kanske någon kommer och städar upp, slänger blomma och kruka och torr jord i soporna. Vem saknar denna blomma nu?