Med texter som hamrar in i mitt sinne, ett flöde av ord som inte går att vika för.
Jag tittar, men vägrar att se. Jag andas, men vägrar att leva.
Jag märker, men vägrar att känna. Det gör för ont i mig.
Texter som slår, likt en jätte hammrar på sina undersåtar med klor vassa av sten. Ett undermedvetet antågande utan dess like. Ett urfattigt perpektiv på fantastiska ord. Ett förbannat patetiskt dravel som inte leder till annat än förvirring och irritation.

En irritation som kliar under min hud, något som vill ta sig ut. Som kraffsar och klöser tills jag inte längre härdar ut dess antagonism. Jag klöser tillbaka, lämnar strimmor röda av blod längs mina armar, men mest i mitt medvetande där jag kraffsar med ett rakblad, kastar mig över allt som är värt att kasta sig över. Låter rakbladet skära tills det inte längre finns någon köttig bit att karva i. Jag förstör mig själv. Låter orden fastna i mitt huvud, ett flugpapper en varm sommardag på bondgården. Full med skit, avskum som ingen vill ha, som ingen ens vill ta i.

men jag tar i det, låter det fastna, mina fingrar, klibbiga, smektiga med massa skit, flugor, ord, hud, känsla. Som mitt medvetande, fullt av allt och ingenting. Fullt till en bredd som inte borde vara nåbar, men som nått sin bristningsgräns utan att svämma över. Hur det är möjligt? Snälla, fråga mig inte, jag har inget svar. Svaren tappade jag för länge sedan, jag letar än i dag, men dom kommer aldrig tillbaka.

Är det någon som har mina svar? Jag lämnar en hittlön, värd att leta för.

Jag tänker på dig...