Ovetande sitt öde la barnet
sin första legobit till den sist lagda,
i ensamhet, under förtryck
försökte hon ge i vuxen kärlek
som i barns ögon bara avspeglas i sagorna

(sagor onda faller med nattens drömmar
 och den som om lycka drömmer
 lyckan får..)

ovetande sin framtid drog hon
urverket åt sidan bit för bit
i mörker, med fadersgestalt
levde hon särbo med egen familj
som i hennes ögon återspeglade sanningen

(hon läste sagor om trollkarlens förtrollning
 och den som på magins makt tror
 lyckan får..)

ovetande livets skörhet begravde hon
vissheten i de brända släktbanden
i sorg, inför andra halvan
gömde hon likheten med den gestalt
som återigen tog hennes unga kropp i besittning

(hon sjöng vaggvisor för trötta ögon
 och under trollmors grymtning
 somnade de små..)

ovetande äkta kärlek krävdes hon
på sin smekande hand år efter år
bakom murbruk, i anonymitet
till ondskan själv med stor grymhet
som i våra ögon var en god samhällsmedborgare

                           ~~

Ovetande livets grymhet mötte vi
hennes för tidiga ålderdom
i dagsljus, förvandlades jätten
äntligen till en vanlig man
som i allmänhetens ögon inte längre var dom värdig