Skulle du stå här
med händerna mot väggen
dödlig
kanske dina ord mot mina
de djupa såren

De där svarta skorna som aldrig blänkte tillräckligt
och skrattet
frökenhänderna du stolt visade upp
utan att se föraktet
självsprickorna

Skulle du stå här
ospottad
med ditt kammade hår mot väggen
kanske dina ord mot mina
läkta ärr

skulle jag se dig i förnedringen
och förlåta
bara för att du skulle veta min frihet
att önska dig

levande som alla minnen
men närvarande
som smärtan som aldrig lämnade min kropp

att tiden läker såren visste jag redan som barn
men att smärtan inte kan fly
visste bara visheten

så jag förlåter
och säger dig sanningen om kärleken jag inte kände
men nådde
för att dina ord mötte mina
och du vann

men det var jag som blev kvar
förlåter du mig
för att det var jag
som blev kvar