Usch! Jag har gjort något dumt.
Det känns inte bra.
Jag har antytt något elakt.
Visserligen inlindat och
aningen dubbelbottnat.
Men ändå.
Det gnager i mitt sinne.
Och allt för att jag kände min
position lite hotad.
Jag skäms över mig själv.
Trodde jag stod över sådana futtigheter.
Inte finns det någon att be
om ursäkt för heller.
Det är bara mitt samvete
som inte lämnar mig någon ro.

Så jag ropar FÖRLÅT ut i universum
i förhoppning att där finns någon
som kan skänka tillgift
och lovar, LOVAR, att aldrig
förminska mig själv eller
andra i egennytta.

Förlåt, jag är bara människa.
Inte Gud - jag glömde det för en stund.