Så red du åter in mot stormens öga
så rev du åter upp
ett slaget läger.
För att bestiga berg så himmelskt höga
där längtans vindar blott
din tanke äger.

Nu svingar du ditt svärd i natten,
en slocknad eld...
en bädd av glöd.
Du rider stillsamt bort från strandens vatten,
mot stridens hetta
din tankes död

Och genom skogens sus av dystra granar
och bortom skuggorna från trädens bark,
rider en riddare som gryning anar,
där solen stiger över änglars mark.

Han rider morgonstundens dagg ur kåpa,
han rider dagar ut till solars kväll.
O stundom känner han de kinder våta,
och hovar halkar över stenars häll.

Och vad den nya dagen har att giva
det kan hans herre blott med ögat se,
snart vandrar åter månens tysta skiva
över den bergstopp där en man ses be.

Och alla bergen står så vackert höga,
och månljusstrimmor ger ett vackert sken
liksom ett smycke från ett diktaröga
ses tåren falla över kindens ben.

Så red han åter in mot stormens öga,
så rev han åter upp ett slaget läger,
för att bestiga berg så himmelskt höga
där längtans vindar blott hans
tankar äger.