Jag vaknade med en rosa dimma framför ögonen idag,
kunde inte se någonting... så jag slöt ögonen igen...
igen, igen och igen... men dimman var kvar,
som om ögonen skyddade mig från någonting.
Jag tänkte att kanske var jag inte vid liv längre,
eller jag kanske bara drömde.
Vilken fånig dröm, tänkte jag, rosa överallt...
... man kan ju få huvudvärk för mindre.
Örfilen jag gav mig själv kändes i alla fall,
borde kanske inte ha tagit i allt jag kunde.
Så jag borde ju vara vaken, tänkte jag.
Ja ja... jag förtjänar väl en rosa dimma,
det är väl så det funkar... jag tror jag viskade...
kanske jag inte förtjänar att se något mer,
äsch... det löser sig, jag kan lära mig braille.
Sedan försökte jag somna om.
Det var ju ändå ingen som behövde mig idag.
Lika bra att sova...
ett liv av trötthet och sömn är väl, tekniskt sett, ett liv.

/