det låg i luften... det var dags...
näsborrarna spärrades upp
ögonlocken var vidöppna
kroppen var spänd som en bågsträng
det fanns ingen tid att förlora
fötterna nuddade nästan inte marken
träden flög förbi som en grön-brun dimma
jakten var igång...
jag måste härifrån...
jag kände inte ens metallbiten som borrade sig in
genom skinn, senor och kött
det gjorde inte ont
jag hade annat att tänka på
när gräset blev till grus
och grus till någonting svart
någonting illaluktande och svart
jag frös...
ett ljud i fjärran
det lät som åska fast... fast farligare...
det sista jag minns är ljuset
först som stjärnor... ögon som stjärnor...
sedan solen...
sedan...
bara smärta...
smärta och mörker
jag tror jag gnydde lite...
magen var varm... utanpå...
sedan en smäll... som en avbruten gren...
fast riktigt högt...
sedan... sedan...
inget mer

/