Någonstans
borde det finnas ett liv
utan salta tårar

Du och jag kanske aldrig var menade för varandra
(även om mitt horoskop säger så)

Jag undrar om vi kommer minnas varandra som ruttna åttioåringar
på väg mot det som skrämmer mig mest

Jag ser inte på dig
som jag gjorde innan

För att vara ärlig
är jag inte säker på hur jag ska tolka dig längre
du är så nollställd

Är det inte jobbigt, när man sitter själv i mörkret och vill brista ut i gråt, för att någon ska fråga vad som är fel?
Jag vet inte om du någonsin sitter så,
på ditt rum.
Det kanske du gör.

Det finns så mycket jag vill säga dig
men det är inte lätt när dina ögon vägrar se mig
Det kanske aldrig var menat för oss två att bli oss överhuvudtaget
det kanske var ett misstag

Men jag vet inte
För jag har förlorat många, som stod mig lika nära som du gjorde
varför känns då detta värre?

Det kanske finns en himmel, fylld med glädje, och ingen sorg.
Men vore det inte hemskt, att leva i evigheten?
Att vara instängd i sitt eget liv
veta att såhär kommer det vara
framöver.

Jag vill inte leva så,
jag vill inte komma till någon himmel och vara förevigt levande.
Jag orkar inte skratta i sekel
för låtsas man inte då?

Vi borde kanske titta på varandra någon gång igen, bara för en sekund
för att kanske tyda varandra
se vad vi känner
Eller det är för jobbigt, känslomässigt?

För faktiskt, tänker jag på dig rätt ofta.
Och kanske tänker du på mig?
(Även om det just nu känns omöjligt)