Zibbe, det har gått så lång tid nu
och jag vet egentligen inte vad jag borde skriva
att jag tänker på dig, rätt ofta faktiskt
att jag tycker det är så jävla orättvist att du inte fick växa upp
och uppleva saker
att ditt ansikte börjar utplånas i mitt minne,
och ditt skratt i bussen
eller att jag faktiskt saknar dig
och tycker synd om dig
och undrar, om du någonsin tittar ner på oss där uppifrån
gör du det?
skrattar du åt våra fåniga misstag,
suckar över vårat sätt att inte uppskatta livet som man borde?
eller rent av blir arg för att vi inte tar hand om varandra som vi borde,
för sedan kanske det är för sent, utan att vi hann säga det vi ville säga?
eller förundras du över hur vi verkligen lyckas leva
och skratta även om världen är rätt mörk i allt ljus?
men vad jag mest ville säga Zibbe, är att jag saknar dig,
och jag förmodar att vi en dag kommer ses, igen