Regnet slog på från ingenstans. Vindrutetorkan försökte frenetiskt trotsa Moder Jord. Vad fan gör jag här? Vägskyltarna namnger de okända byhåler som svichar förbi. Ångesten och hungern bildar en grötig röra någonstans i magområdet och jag vet inte när jag fick något i mig senast. Då och då med lite för jämna mellanrum checkar dom så jag ialla fall inte har tuppat av utan har något sorts medvetande kvar.

Jag kan inte förstå vad dom säger. Men jag ler ett halvdant försök och fortsättter stirra ut genom rutan. Jag orkar inte veta vad dom säger. Bilderna flimrar runt framför ögonen på mig. Och jag har verkligen ingen aning om hur länge jag suttit i den här blåvita jävla bilen. Eller den innan det. Om vi ialla fall kunde krocka, köra av vägen, lite vattenplaning och slira in i någon gammal ek. Det skulle underlätta en hel del. Lite poetiskt va?

Jag skulle helst undvika att nånsin ta mig an världen igen. Förstår inte varför döden blir så vacker när man är desperat. Det är mycket jag inte förstår, varför det skall göra så innehelvete ont varje gång jag stannar upp. Verkligheten fräter i bakhuvudet och jag vet inte riktigt vilken månad de är. Men att dömma av alla kala träd och den gråbeska miljön, skulle jag säga en typisk svensk vinter.