Plötslig var det som jag vaknade upp och tog mitt första andetag gnuggade mig i ögonen. Framför mig låg världen, ja verkligheten. Nu är det slut på sagan. Dags att stänga igen den boken och greppa en ny. En bok som kommer växa med mig, boken om verkligheten. Om min verklighet.

Gungan slängde inte ur mig trots den höga farten, jag hoppade. Farten var en barnlek som jag besegrade. I höst eller redan idag blev jag vuxen. Tänk det hände mig med, det trodde jag aldrig. Och vet du vad det bästa är? Jag tycker om det som händer.

Klivet för komma vidare är bestämma sig, våga riskera allt och våga riskera varje ny sekund. Framtiden är nu och det vore rent av dumt fortsätta leva sagan. Ja det har jag redan gjort, tillräckligt.

Jag är på väg bort, på väg från Örnvägen. Tänk 1984 augusti var världen här helt främmande och nu är Papegojlyckan som en älskligs t-shirt dags att kassera för en annan. Det bästa är ändå valet, välja när det är dags. För det finns egentligen ingen brådska jag kan stanna tiden.

NOSTALGI är nästan inbränt i mina andetag. Smaken av bilar, första dagen i skolan samt varje millimeter av vår lägenhet. Älta kan bli så fel. Hur många år försvann till nostalgin,1993 var senast jag var lika klarvaken som nu, vad blir det? – 12 år! 12 år fick nostalgin, det är ett livstidsstraff i svenska fängelse.

Och nu har jag kartan och nyckeln i min hand. Detta är det svåraste jag gjort eller kommer göra. Det är svårt ta sig ut ur osynliga galler, pröva själv.

En dag upptäckte jag att det inte fanns några galler alls, allt var en fantasi och först då kunde jag sluta fly, sluta avsky. Världen ligger öppen inom räckhåll och jag vägrar låta den få ligga här i fred. Agera och engagera är mina nya ord nu när nostalgin smulat sönder.

När rädslans galler blir utmanade då blir tillvaron plötsligt riktigt intressant. Innan önskade jag ofta att någon annan skulle leva livet åt mig, men nu är jag överlycklig att så inte blev. För vad vore världen utan sin historia och alla dagar som ramlar förbi?

Jag är nöjd med den jag nu blivit, riktigt stolt över mitt ursprung och min
omgivningen. Formen, konturerna och särdragen gör mig till jag. Vid närmare eftertanke fick aldrig nostalgin 12 år, nej jag fick tiden att komma på vem jag helst av allt vill vara.

Tack för att just jag fick komma till. Det är det bästa som hänt mig.