Blodet som rinner i en pöl på golvet.
Så känns det när jag kastat mig från himmlen för att landa mjukt.

Men det gör jag inte, inte alls.
Jag krossas som min kärlek till dig.
Den som en gång fanns, och levde inom blod och hjärta.
Har du inte förstått livet? Att det skulle varit vi?

Men jag begär inte detta, för åkturen måste så småning om
ta slut. Och fotot måste köpas i receptionen, som ett minne
för oss.

Solnedgången får mig att gråta.
Varför gråter jag alltid? Korta stunder kan göra mig glad.
Men inte mer än detta.

Jag är aldrig glad mer än två dar.
Gråten fyller min vardag. Inte pga dig. Utan att min plats inte
ligger här utan långt borta.

Krossad redan genom atmosfären runt jorden.
Brinnande i ett rött ljus jag falla för att landa mjukt.
Om och om igen detta ske, men jag krossas.

Blodig och skör jag ber för mitt liv.
Jag vill ha en åktur till. Men jag vill inte be om ett minne
i receptionen. Utan jag vill ha åkturen evig.

Att aldrig mer behöva krossas, utan bara falla och njuta.
Med dig. Bara dig.

Inget minne.