Verkligheten har aldrig varit min vän
på exakt samma sätt som
familjen aldrig varit min trygghet
eller
hoppet min fasta punkt

Alla de falska klyschorna som skulle göra det lite lättare att tro
och leva i en verklighet utan mening har för länge sedan
kastats långt bort åt helvete i min lilla bubbla

Såren i min själ har inte läkt,
vissa har bara blivit ärr
medan nya sår hela tiden strömmar
till för att överbelasta hjärtat med sår

Nej för jag saknar dig
och minnena som du och jag skapat i tusental

Alla rosor
bilfärder
tvångsmatningar
kramar
tårar
telefonsamtal
fikastunder
alla allt
finns kvar som smärtsamt vackra vita streck
inuti mig utan att göra någon som helst nytta

Nej dina ögon som jag fann sådant hopp i
är ett minne blott och allt jag kan hoppas på
är att lågan som alltid gnistrade vackert
som en ren snöflinga där fortfarande lyser

Famnen jag så gärna drunknade i
för att stänag ute resten av världen
finns inte öppen för mig längre
de såren kommer aldrig någonsin att läka

De kommer vara färska för evigt
för varje morgon jag går upp
och vet att jag inte kommer mötas utav dig
sliter upp det gamla såret som aldrig läker

Klyschan glömde att vissa sår förändras
men inte läker av tiden
de blir gräsligt fula ärr
som varar för evigt




Jag har inte glömt för jag minns dig
Jag minns dig så fruktansvärt väl