Det pirrade i kroppen när jag skulle på blind-date, för cirka en vecka sedan. Allt jag visste var att han var åttiotvå centimeter hög och färgad, ganska kraftig, snäll. tycker om barn, hundar, katter och fåglar.

Vi möttes ute på landet där han bodde, jag visste ungefär var, men vi möttes på en liten väg. Han kom gående emot mig med huvudet högt och jag kände att jag kommer att älska honom resten av livet. Hans liv, vill säga. För det blir kortare än mitt.

Jag satte mig på huk och hälsade på honom, han såg glad ut.
Vi gick till huset där han bodde. Vi pratade med varandra och jag smekte honom och kelade med honom.
Talade om för honom att jag har två killar till och att dom säkert skulle bli kompisar. Han tittade på mej, med sina bruna, snälla, vackra ögon\"Inga problem!\" sa han.

Efter en timme, när jag talat med hans \"mamma\" och skrivit på kontrakt och fått information om hans matvanor och annat som jag skulle veta, åkte vi tillbaka till stan. Han låg med huvudet i mitt knä och verkade inte alls sakna sitt hem.

Vi tog en promenad när vi var en bit ifrån min bostad, för att han skulle få känna på omgivningen och se sig om och \"gå av sig\" litet energi.
Han tvekade litet i trappan upp till lägenheten, eftersom han bott i ett hus på landet. Men jag lockade honom med mig och efter några steg, vande han sig.

Öppnade dörren till lägenheten och där stod en av mina andra killar och väntade. Men när han såg att jag hade en ny med mig, så blev han litet fundersam.
Han frågade den nye vem han är, och vad han vill. Talade om att det var han som bodde här.
Den nye sa att om han inte tyckte om situationen så kunde han gå igen.
Men jag talade med dom båda två och han-den nye- fick komma in.
Sen tittade min minsting ut genom köksdörren, då undrade han vem det var. Men den lille sprang in och satte sig under köksbordet. Han ville inte hälsa.
\"Oartigt\" tyckte vi båda. Min nye kärlek var envis, och till slut var de bekanta.

Dagen efter skulle jag till jobbet och talade om att de nu fick lära känna varandra ordentligt.
Jag gick hem efter fyra timmar, hade lunchrast.
När jag kom in, såg jag de båda herrarna sitta i lugn och ro i vardagsrummet och berätta om sina respektive upplevelser i livet. Det enda som saknades var cigarren och tofflorna. Den lille låg litet avvaktande i köket och lyssnade på dom.
Vi tog en promenad, sedan var jag tvungen att lämna dom igen.

Nu har en vecka gått och vi har ett underbart liv, mina tre killar och jag.
Dom kommer väldigt bra överens, ja, nästan så man kan tro att dom har levt ihop hela tiden.

Det är dom underbaraste, snällaste, trevligaste, individer som finns!
Mina ljuvliga hundar!