För länge sedan i skymningsland
där bortom ensamheten, vid horisontens rand.
Där levde vi lyckliga i alla våra dar
men jag undrar egentligen hur underbart det var...

Någonstans, någon gång, måste ändå sorg ha funnits.
Annars är det svårt att förstå hur lyckan vunnits.
Vi levde nog med skratt, men också sorg och gråt.
Och någonstans någon gång, kunde man nog höra ett \"förlåt\".

Mest var det nog ändå glada miner
där solen alltid sken, och fortfarande skiner.

För länge sedan i skymningsland
där bortom ensamheten, vid horisontens rand.
Där levde vi lyckliga i alla våra dar
och jag kan nog tänka mig, hur underbart det var.