livet är en berg och dalbana
eller en bergodalbana
beroende på hur man ser det

det går sakta, sakta uppåt
medan man nästan släpas av maskiner
våldsamma pistonger och överdriven kraft
energin som krävs känns explosionsartad

fast neråt...
då går det fort som bara helvete
nästan fritt fall... fast på räls

det är klart
... glasklart att det måste gå neråt
hur kan man annars ta sig upp
om man inte slänger sig med full kraft
neråt då och då...?

det är ingen hemlighet
men ändå känns det som att man ska dö varje gång
varje resa neråt
denna ohyggliga kraft man bara känner på fallet ner

vetskap har ingen plats här
när känsla regerar finns inget annat

/