DEN SLUTGILTIGA STRIDEN
Jag vet nästan allt jag vill säga dig
Men ändå har jag svårt att säga nåt alls
Min röst och mina tankar är nåt du gav till mig
Ändå fastnar allt nu i klumpen i min hals
Och jag förbannar den som uppfann tiden
Den rinner ju ändå bara ut i sanden
Vi två är ensamma i den slutgiltiga striden
Känner du hur jag håller dig i handen

Får du nån tröst av min röst
Eller är det kanske bäst att bara vara stum
Jag känner hur ditt hjärta slår högt i mitt bröst
Där vi sitter och lyssnar på tystnaden här i ditt rum
Och om jag vet hur jag ska forma min känsla så ska jag ge den till dig
Men om jag misslyckas för att rösten sviker
Så får du se in i mina ögon för de ska tala till dig
Du hör om du lyssnar noga hur min kärlek till dig skriker