Ljudet skar genom luften i klassrummet. Fröken vänder sig om från svrat tavlan och ser på klockan sedan på klassen som börjat slamra med bänklocken och skrapa med stolarna.
-Okej det är dags för rast nu, säger Fröken som försöker överrösta klockans tjut. Ut med er, sen kommer ni in när klockan ringer igen. Hon tittar lättat ut genom fönstret och verkar glädjas över att hon inte ska vara rastvakt. Sedan lägger hon armarna i kors över bröstet medans klassrummet töms på hennes elever.

Dörren stängs igen efter oss men jag tar ingen notis av saken. Jag jobbar för fullt med att få på mig min jacka. mamma har sagt att den är lite för liten och att vi nu i veckan ska köpa en ny åt mig. Alla vi killar trängs vid skohyllan medans tjejerna suckandes sitter vid krokarna och väntar på att vi ska gå ut. Jag sneglar åt Emelies håll, hon ser uttråkad ut där hon står med ett lila hopprep i hadnen. Hon lossar på sitt ena nyckelpigehårspänne med den andra handen så att hennes svart axellånga korkskruvar gömmer hennes högra öra. Sedan knäpper hon det på plats igen, nu ser man åter hennes lilla örhänge hon har i det örat. Visst har nog alla tjejer hål i örat, även några killar, men ingen annan klär i det lika bra som Emelie. Jossan ställer sig brevid och börjar prata med Emelie. Hon ler så man kan se att ena framtanden hänger lite snett. Jag böjer mig ner för att knyta skorna och ser mig omkring efter Peter. Som på signal ropar han:
-Matte! Skyndare för bubblan. Vi ska ju ut och spela fotboll. De ba du som segar!
Jag kommer fort på fötter och tittar en sista gång på Emelie och Jossan som i samma stund tittar på mig. Dom fnittrar och gör armkrok, så som bara tjejer gör, sedan drar dom iväg med ett släptåg av adnra tjejer för att hoppa rep. Dom måste redan fått skor på sig för sen är det bara jag kvar vid skohyllan.
-Hörru Matte! Skaru komma nån gång då?Ropar Peter en sista gång.
-Arå, jag kommer!

- Emelie allvarligt nu! Du har hoppat alfabetet fyra rundor nu, om du intee stannar går min arm av snart, tjatar Sanna som vanligt.
-Hoppa rekord får du göra nån annan gång! Aldrig att du slår ditt rekord på 427, lägger Anna från 2A till.
-..I, J, K, L, M! Utropar Jossan högtidligt, hon ser på mig med glöd i ögonen.
Idag, tänker hon. Idag, tänker jag. Hon ler finurligt.
-Emelie, vem ska du välja? Mackan, Matte P eller E?
-Ta Mackan, han är jättesöt! Förkunnade Sofie.
-Nej Matte E! Matte E, tjöt Sanna och fick medhåll.
-Brudar, vi vet alla att valet är självklartr för Emelie, fnissade Jossan. Det finns bara en kille för henne och det är Matte P! Kör!
Jossan drog snabbt haden genom håret när hon snurrade repet. Om hon bara vetat hur Emelie avundade Jossans vitblonda, raka hår. Den dag då hon klipper av det där håret som just nu studsar lätt på ryggen och vanligtvis räcker ner till höften, den dagen då.. Så tragiskt.
- Älskling älskling älskar du mig? Svara ärligt ja eller nej! Ja, nej, ja, nej..
Dom andra tjejerna sjöng med i spänningen.
-Ja, nej, ja, nej, JA! Skrek Jossan till. Jag visste det, han är visst tokig i dig Emelie!
Jag andades kort och slog mig sjäöv p knäna. Log så att mitt hjärtaq snart smällde av.
-Okej Emelie. Villa, koja, slott eller dass, mässade Sanna.
-Nej för nu ska Emelie och jag gå o leka själva! Sa Jossan.
-Vadå? Vad ska ni leka? Undrade Sofie.
-Kan inte säga! Hemlisar. Förklarade Jossan och drog iväg med mig. Ni kan låna hopprepet, bara Emelie får tillbaka det. Visst?
Jag förstod först inte att Jossan väntade på min reaktion. Jag haja till och nicka. Vi gick sedan in i dungen, som fanns på skolgården, och satte oss på stenraset alldeles invid fotbollsplanen där killarna just nu spelade fotboll. Detta var en daglig ritual vi gjorde. Först hopprep, sedan titta på fotboll. Fast idag var det annorlunda. Idag hade Matte P tackat ja. Idag skulla vi titta på tills dom bad oss vara med, som dom alltid gjorde, och idag skulle vi tacka ja. Allt var en viktig del av Jossans superhemliga plan. Som bara vi två visste. Eller mest Jossan men jag hade kul åt jag med.
Det finurliga med stenraset är att Matte P står i mål på den sidan. Han sneglar då och då åt vårat håll när bollen är på andra sidan plan. Hans armbågar var lite smutsiga men annars har han aldrig varit finare.

Nu sitter dom där och fnittrar igen. Ibland och väldigt ofta tänker jag på hur olika Emelie och Jossan är. Förutom att dom är lika långa är dom inte varandra lika alls. Jossan har långt och ljust hår, Emelie har kort och mörkt. Jossans är tråkigt och rakt medans Emelies är änglalikt och lockigt. Jossan är blek och har gråa ointressanta ögon. Knappt några fräknar ens, bar lite rosiga kinder. Hela hon är ganska trist men jag antar att jag inte får tycka så om henne för Emelie gillar henne. Emelie sitter just nu och ler, hon ser jämt så glad ut. Hon lyfter amren och vinkar till mig, jag blir förnärmad och nickar lite på huvudet. Peter brukar fråga om dom vill vara med och spela, mest för att han tror sig veta vad jag tycker om Emelie.
-Matte! Bollen! Skriker Peter långt borta.
Jag ser mig omkring och hinner precis fånga in bollen i ett säkert grepp. Tjejerna applåderar och Emelie busvisslar. Skarpt och kort, alltid lika imponerande. Precis som busvissel ska låta. Skarpt och kort. Peter vinkar och gestikulerar med tjejerna.
- Ska ni va me eller ska ni bara sitta o glo? Undrar han som vanligt.
Jossan tittar på Emelie som tittar på mig som står och ler som ett fån. Hoppas hoppas hoppas. Emelie nickar och reser sig jag kisar mot solen som skymtar bakom dungen medans jag slår ett extra slag för henne. Just då ringer det in och killarna suckar. Jossan ser besvärat på Emelie och jag känner mig lite besviken. Men samtidigt glad, för gillar inte Emelie mig lite grann då om hon vill vara med och spela fotboll? På gympan vill hon inte alls vara med. Jag bestämmer mig, nu eller nästa rast?

Matte P kommer fram och kisar som han alltid gör med ögonen och säger:
-Inte gör det något att ni inte hann spela något denhär rasten va?
- Näe, är just inte så speciellt bra på sånt, svarar jag, lägger huvudet på sned och ler varmt.
-Men det gör inte något, säger han och lägger också huvudet på sned. Jag kan lära dig någon gång. Vi har all tid i världen!