”Man faller hårdast från toppen.” konstaterade Roger på väg uppför skyskrapan med målarhissen. Fem månader hade gått sen hans gamla band hade krossats och sen dess hade han inte hört ett enda positivt ord om sig själv. ”Man faller hårdast från toppen.”
Lät det bra? Han suckade djupt och tittade ner genom den stigande metallnätet under hans fötter. Nattasfalt. Vita streck. Bilar. Ljusellipser från skyltar han inte kunde läsa. Han sparkade ner lite grus och hoppades att det skulle krossa de små bilarna där nere. Han tittade upp igen. Solen blödde över hela himlen. Den hade just styckats av horisonten, slutet på den gränslösa himmelen. Snart skulle solen drunkna i himlen som en gång hade varit dess palats, dess hem, dess egna rike. Och lämna kvar de gråa molnen helt själva där de satt och skrek efter att få se solen igen men slets sönder av himlen själv, och visste att när något som solen kom tillbaka så hade de försvunnit och ersatts. De skulle aldrig få se solen igen.
Han tittade ner igen. Han hade kommit behagligt mycket längre ifrån gatan nu. Han knycklade ihop munnen och samlade saliv en stund, släppte ner en spottloska på gatan, fantiserade lite om plasket den skulle ge. Gatan tittade frågande tillbaka och undrade vad den hade gjort för fel.
”Skyll dig själv. Skyll bara dig själv. Du är den gråa himlen som varit mitt hem, och jag är solen som lämnat dig. Och jag är solen som kommer tillbaka.”
Gatan svepte in honom i ett moln av asfaltslukt som viskade
”Nej, Roger. Du är molnet som tror att du kommer kunna hålla ihop och få se en sol igen.”
Roger skakade av sig molnet och lämnade det på näst högsta våningen. Målarhissen hade kommit ända upp till hustaket, Roger klev av och tittade sig runt. Ingenting var högre än honom längre. Blodet glänste och gled runt över hela himlavalvet och skulle snart torka bort i mörkret. De luddiga molnen dansade sin sista skärseldsdans och slet sönder varandra.
”Domedagsprofeter, rubriktafsare och recensenter! Har ni slutat läsa om mig utan att veta hur det slutar?” viskade han, ”Har ni bestämt att det är över nu? Har ni sett tillräckligt?”
Han gick till mitten av det tomma svarta höghustaket. Nu var han i alla centrum som fanns.
”Ni har inte sett mig dra mig tillbaka, ni har bara sett mig vila! Ni har inte sett en idiot älska och förlora, ni har sett en hjälte samla ny energi! Ni har inte sett ett patetiskt slut, ni har sett början på vändningen! Ni har inte sett en undergång, ni har sett en syndaflod!”
”Jag kommer tillbaka!” vrålade han. ”Det är nu det kommer hända! Det är nu förspelet tar slut! Jag kommer tillbaka!”
Och så sköt han sig själv i huvudet.