Jag vill ingentligen inte erkänna


Att jag känner igen känslan av bitterhet och dömmande av andras o-förändring.

Att min besvikelse och sorg över längtan och förhoppning som inte har slagit in blir min bitterhet och mitt fördömande av andra.


Jag har kommit på

Att när jag inte vill ta hand om min egen bittherhet över brustna förhoppningar. Då kommer jag att tvinga kvar den andra personen i oförändring för att jag skall få leva ut min bitterhet och kunna dömma ut den personen.

För att jag (läs deljagen som älskar att döma andra) ska kunna säga saker som

\" ja där ser du, jag visste att du inte skulle vilja förändra dig\"
\" Du kommer aldrig att ändra dig\"

Och då får JAG en ventil för min sorg och besvikelse över dom som sagt att dom vill känna eller möta eller förändra sig.

De som jag har trott på och längtat efter som när det har hettat till lite har smitit fortare än blixten och bara kommit med ursäkter och undanflykter.

Så jag känner igen din bitterhet och din självupplevande profesia
och jag tänker: Vem var det som du längtade efter från början som inte mötte dig?

Nu tänker jag gör nytt, jag tänker vända min längtan till mig själv. jag tänker ge mig själv det jag behöver och låta andra få ha sin förändring eller inte för sig själva.


Det är inte lätt men jag tänker försöka och försöka för jag vill inte hålla fast någon annan människa som vill vidare. och jag vill inte dömma en person för alltid.