Genom syret vindpussar du sänder,
sätter sitt unika avtryck i min barm.
Många ögonkast i smyg jag vänder,
känner känslan av dig, avlägsen men varm.

Betraktar dig drömmande på distans,
långt bortom alla bekymmer som lurar.
Men avståndet rycker mig ur balans,
och ett eget skyddsnät runt hjärtat murar.

Ett enormt kliv att föra dig i land,
att våga uppenbara min skepnads lust.
Ska jag ta mod att sträcka ut min hand,
inbjuda kärlekens farofyllda dust.