Oskyldigast på jorden är dem som har huvudet närmast marken, för barnen är så totalt maktlösa att påverka den.
En liten tjej i en värld som är full av orättvisa. På korta ben vandrar hon utan en hand att hålla i. Hon ser inte vad som finns runtomkring henne, all den lycka som omger tillvaron som en tät dimma. För henne är den osynlig, som allt annat tills vi letar efter det.

\"Hon hörde hans välkända andetag och förstod att han befann sig i rummet. Hon tryckte nallen närmare kroppen och drog täcket över huvudet.
- Gömmer du dig för pappa? hörde hon hans gälla röst säga, och det lilla hjärtat pickade hårdare under bröstkorgen.\"

Det blonda håret är slarvigt uppsatt av små ostyriga händer, ingen annan ville göra det. Maja torkar sina ögon och huden svider, hon är söndergråten. Världen består för henne just nu bara av rummet hon befinner sig i. Det mesta består faktiskt av sängen hon sitter med korsade ben i, där överkastet blivit mönstrat av tårar.
Den starkaste känslan hon känner är att ingenting längre spelar någon roll. För henne är hela världen osynlig. Det som är synligt är den sorgbefläckade sängen och det stora mörkret. Ett bekant mörker för hon som bara levt sju somrar.
Hon önskar sig en vän, men tänker på en värld där blommor inte är beroende av vatten, och på hur man kommer dit.

\"Hon tog ett fastare grepp om täcket så gott hon kunde. Hans händer började ta sig innanför, gräva sig mot henne.
- Nej, pappa. Snälla! Gnydde hon i ett tyst, otröstligt försök att avstyra det. \"

Det finns en godhet i en lyckodimma svävandes ovanför ett litet flickebarn som omedvetet är på väg att ge upp. Godheten tar sig form av en änglaliknande fe, för på jorden är det en symbol för välvilja och vita makter.
En vacker, osannolik gestalt vars godhet kväver kroppens impulsiva rädsla över det okända framträder.

Hon tar ett extra andetag när hjärtat andas snabbare och friskare, hennes små händer greppar tag i överkastet och tårarna slutar att droppa. Plötsligt känner hon att det inte finns något kvar att gråta över, det blöta är slut.
Genom dimmiga ögon ser hon hur luften framträder och blir synlig. Hon gnuggar sig i ögonen för att göra världen tydligare, det funkar inte. Hon är inte rädd, för det finns ingen fruktan i det goda. Hon känner bara att hennes lilla kropp uppfylls av ett sådant lugn att den måste reagera.
- Misse, är det du? Säger hon stillsamt och ser sig om, fast hon egentligen vet att det inte alls är katten hon känner av.
Misse inger alltid ett lugn och en trygghet som ingen annan skänker den lilla tjejen som så desperat försöker förtjäna lite kärlek.

\"Täcket skydde henne inte längre. Nu hade han lyckats tagit sig ända in. Hon kippade efter andan av hans tyngd ovanpå henne. Tårar fyllde hennes ögon av en enorm smärta. Hon hade känt den förut.
- Mamma! Yttrade hon i något som nästan bara var tankar mer än rop. Men mamma kom inte.\"

Det bildas ett skimmer i färger som Maja aldrig sett förut. Överkastet bekläds av blommor, lika vackra som henne själv.
Att godheten finns hela tiden vet inte många, särskilt inte små barn. Precis som luften, så omges vi av det, och det märks bara av ibland. I jobbiga perioder, eller i medvind, det beror på vad vi väljer att se - vind i seglen eller något som tar emot.

En vacker älva sitter nu mitt emot Maja på sängen. De är lika stora och lika gamla om man tittar på dem. Det är bara det att älvan har vingar.
Hon tar Majas händer och berättar för henne utan ett andetag att allt kommer bli bra. Hon är inte ensam längre.
- Du är snäll, säger Maja lite försiktig.
- Jag är bara som alla andra borde vara mot dig, får hon som svar.
Maja låter orden gå in i hennes medvetande, hon vet att orden betyder mycket, hon vet att de är sanna.
- Jag heter Ängla, fortsätter älvan.
- Är du en ängel? Frågar Maja.
- Kanske är det du som är ängeln.

\"Hon tittade upp i taket och tårarna rann ner i öronen. Hennes tankar förde hela henne till en plats där solen skiner och man kan bada. Hans andetag var den svala vinden i håret.\"

Maja tittar stillsamt på Ängla med ett litet, nästan obefintligt leende. Hon granskar hennes vackra ansikte, där kinderna är så äppelrunda de bara kan bli på en liten tjej. Och håret lika brunt som choklad, med gyllene lockar och oregelbundna skruvar längs ryggen.
- Var kommer du ifrån? Frågar Maja.
- Tänk på det finaste stället du kan tänka dig, där allt bara är vackert. Där kommer jag ifrån.
Maja ler och fnissar till lite, medan hennes hjärna framkallar helt underbara platser.

\"Han blev våldsammare och nu kunde hon inte längre hålla tillbaka gråten, utan började snyfta högt av smärta och rädsla.
- Håll käften, mamma kan höra! Viskade han högt och tittade henne styggt i ögonen.\"

De går ut i köket. Änglas svävande gång gör att Majas steg blir lättare, för oftast är de tunga och olyckliga. Hon får en tallrik framkastad till henne med gröt och en kommentar kastad att allt måste vara borta, annars.
- Ängla vill också ha, säger Maja och pekar på sin nya vän.
- Du är allt bra dum i huvet du, det finns väl ingen där, får hon till svar.
- De ser mig inte, svarade Ängla när de åter satt på Majas säng.
- Det finns jättemycket runt omkring som inte ni ser, för ni inte vill se det. Glädjen finns hela tiden, men är osynlig bara för att ni inte tror att den finns, fortsatte hon.
Maja ser djupt in i Änglas ögon, de glittrar av guld och silver. Hon tror på varje ord hon säger.

\"Oroligt såg han sig över axeln, besvärad av sin dotters högljudda snyftningar. Kanske skulle han kunna tysta henne, bara tills han var klar. Hon lät för mycket.\"

- Ska du bort sen? Frågar Maja lite oroad, hon är van att vara ensam och bli övergiven.
- Jag kommer inte gå nånstans, Maja. Jag vet att du behöver mig. Även om de stora kommer att säga att jag inte finns, så gör jag det. Jag är din kompis nu, och är det så länge du vill. Jag är din osynliga bästa vän, som finns på riktigt.

\"Hon kände hur hans stora hand täppte till hennes mun, och hindrade både gråt och luft att ta sig igenom. Panik gick som vågor genom kroppen, blandade sig med rädslan och skapade ren skräck. Hon började sprattla okontrollerat, men han var starkare.
Hennes rörelser blev svagare, hans rörelser blev snabbare. Hon försvann sakta. \"

På en säng i ett rum sitter två små flickor med en katt mellan sig. De är lika gamla, men nu är båda mindre olyckliga. De har varandra. Ena flickan har vingar, hon är en ängel. Men hennes vingar kommer bära fram dem båda, tills de kan flyga helt själva.

\"Plötsligt blev allt stilla. Det var varken mörkt eller ljust längre, varken klart eller dimmigt, bara så tyst att tystnaden fick ett ljud. Hon kände ingen rädsla, hon kände bara en sådan trygghet hon aldrig förut känt. Hon visste vad som hände även fast hon inte hade en aning om var hon var, eller hur hon hamnat där.
Hon kunde varken se eller känna, för ingenting hade form, det var bara vackerhet överallt, sådant som vi inte kan uppleva med endast fem sinnen.
Nu visste hon att hon skulle tillbaka till jorden. Hon var inte färdig där än. Hon hade någonting mer att uträtta.\"

Det finns en godhet i en lyckodimma svävandes ovanför ett litet flickebarn som omedvetet är på väg att ge upp. Godheten tar sig form av en Änglaliknande fe, för på jorden är det en symbol för välvilja och vita makter. Ängla träder fram och tar Majas händer.
- Nu är du inte ensam längre!