En annan än jag själv
skulle lätt kunna få för sig
att jag bara är kön.

Någon som saknar en person
nästan vilken som helst,
att sexa med.

En människa är dock något mer
än bara en yta
att skava av sig sina behov emot.

Jag längtar efter kärlek,
inte bara efter sex.
Jag skiljer på kärlek och sex,

vilket kvinnor inte påstås göra,
vilket bara är skitprat.
Jag skiljer på det och det tror jag

de flesta andra gör också.
Jag är inte intresserad av att ligga
med barn men jag är intresserad av kärlek

mellan mig och barn,
därför är det fullkomligt väsentligt
att skilja på kärlek och sex.

Kärlek mellan en själv och andra
människor är väsentlig,
även väsensskild.

I vänskap exempelvis
handlar det ju om vänskaplig kärlek,
en nog så skaplig kärlek.

Mellan olika människor
som träffas för att sexa
är det även där troligt att uttryck

för kärlek kommer till
och känns behov av.
Det är svårt att cykla utan att sitta på sadeln,

det är när jag sitter på den
som jag lutar mig tillbaka
en smula och känner tjusningen

i att sitta där,
jag känner av ojämnheter i gatan,
jag känner fartvinden,

brisen smeker mitt huvud
i den starka solens värme.
Det är när jag cyklar

som jag på sätt och vis blir ett
med fordonet.
När jag sitter där och trampar

eller bara njuter av att det bär nedför,
känner jag ett slags lycka och frihet
vilket jag tar för kärlek

till livet och detta att cykla.
Kalla det onani den som vill.
Jag väljer att cykla för att njuta av färden.

Jag känner inte att det är ett substitut
för att färdas i bil, båt, flyg, buss eller tåg.
Inte heller är det istället för att gå.

Det är ett alldeles eget sätt att ta sig fram på,
inte i behov av jämförelser
med att simma eller åka i ambulans

i ilfart till dårhuset för att undersöka
om det är så att cykeln
har fått en personlighetskris.

Om det alls finns psykiatri för cyklar
så är den nästan säkert
belägen i landet över där.

Det är inte ofta jag uppsöker
en reparationsverkstad och detta trots
att de är nog så vänliga

mot mig där och låter mig efter någon väntan
träffa och prata med en reparatör
som går över mig

med olika uppsättningar av instrument
skiftnyckeln och tryckluftsmätaren
bara är några

få att nämna så här vid förbifart Södertälje.
Om jag kommit en liten bit från ämnet?
Jag håller med dig, absolut.

Ibland är elektriska kyssar att föredra.
Ibland längtar min cykel
efter litet ärlig, rå grottmentalitet

att gå loss med i backarna.
Vi är ju trots allt på en gång
både sexuella varelser

och känslomässiga kärleksvarelser.
Kärleken mellan cykel och människa
är nästan inte mätbar.

Likt hundars hörsel är skalan för att mäta
cyklars kärlek till människan,
något för liten att mäta ytterligheterna.