Stundom kommer jag på mig själv
med att känna av värken
i kroppens alla vinklar och vrår
trots försöken till distraktion
för att slippa äta värkmedicin

av en slump kom jag på
att det går att något maskera
uttrycken för smärtan
då jag ibland bara vill skrika rakt ut
eller iallafall brista i gråt

jag blev inspirerad av
att en tjejsare och en pajsare lät en smula
då de kysstes och hånglade
där de satt på en soffa på tåget

det lät som stönanden av
åååååh oooooo mmmmmm och så vidare
ljuden kom och gick
de steg och sjönk
det var som en sorts mänsklig motsvarighet
till valarnas sång

så ibland när jag är ute i gatuliv
eller bara åker kommunalt
händer det att jag imiterar
den där sången av kroppsrörelse

att någon skulle titta underligt på mig
eller till och med börja skratta
knuffa menande på sina vänner eller älskade
det kan jag inte gärna bry mig så mycket om
eller ens ta hänsyn till

här gäller det ju
att kunna få utlopp
för att kroppen värker och jag har få verktyg
till att tygla dess framfart med mig