I natt drömde jag, att vi grävde upp dig. Jo, jag vet, din grav är redan funnen och du är flyttad, uppskuren och flyttad till en plats jag inte vet namnet på, än mindre kan hitta i ett land jag bara känner till namnet. Dina barn har begravt dig och kanske äntligen funnit frid. Om de någonsin kan finna frid i sina moderlösa hjärtan.
Ändå drömde jag att Fikri och jag grävde på det ställe där vi begravt dig och att du låg där, inlindad i en gammal pressenning och ett par plastsäckar, helt intakt fast det gått mer än arton år. Myrvattnet hade konserverat din kropp, balsamerat dig så att man till och med kunde se ditt vackra leende.
Din kropp, din vackra smidiga kropp hade mörknat och såret...rätt över hjärtat, rätt in i hjärtat en blodfylld krater. Jag såg blodet pulsera ut över myren, gyllenrött mot den röda mossen. Just där vi begravde dig har jag suttit värmd av höstsolen och plockat frostnupna tranbär. Dofterna av skvattram och pors hör ihop med dig. Och de syrliga tranbären när de krossas mot gommen och fyller hela munnen med det obeskrivbara. Med närvaron av en smak jag numera förknippar med döden.

Det var en dröm. Nu vet jag det, men där, medan jag sov, mötte jag dig sådan jag lämnade dig osedd. Du förstår, jag ville inte veta, ville inte se att du var den jag kastade skovel efter skovel av den svartbruna myllan över. En skovel för ditt liv, en för din kärlek och en för din oskuld. Resten var för min egen skull. För att dölja det jag inte ville veta.

Den dag jag valde, att säga som det var, befriade du mig från ett liv jag inte längre visste om jag ville leva. Du låg kvar i den grav vi grävt åt dig och jag fick veta, att jorden bevarat dig hel. Någon hade skjutit dig på nära håll med ett grovkalibrigt vapen. Jag frågade inte var skottet träffat. Och när din dotter bad att få se mig, som var den som älskat hennes mor, kunde jag inte se någon annan än dig i hennes ögon.
Hennes hat i dina ögon.

I dag låg en avi i brevlådan. Jag fick hämta ut ett rekommenderat brev på OK-macken en halvtimmes resa hemifrån. Ett stort vitt kuvert med stämplar.
Dokumentet var underskrivet med någon oläslig signatur.
Kanske borde jag fira på något sätt. Skåla för min frihet. Och lägga alltsammans bakom mig. Bakom oss. Nu är det bara jag som vet.

Och det är en oändlig tid att leva i ensamheten.