Flickan ler samtidigt som hon tittar ut genom fönstret på hur vågorna i sin orytmiska takt drar med sig delar av sandstranden ut till havs.
Hon ser inte när man jag försöker få hennes uppmärksamhet, det är som vågarna inte bara slukade sanden utan henne likaså.
Hennes bruna hår snuddar öronen och hon vänder sig stillsamt mot mig och jag kan inte bara se jag kan till och med känna hur hon försöker kväva tårarna som sakta dansar ner för hennes kind.
Men ännu så säger hon ingenting, om jag säger någonting nickar hon bara stillsamt. Inget får jag veta, hennes fast bitna mun är som ett fängelse inte ett ord för mycket kan tränga igenom.
Det ända jag vill är att få min bästis tillbaka men hennes egna värld slukar henne långsamt, jag vill dra ut henne. Jag vill få henne till något vi kallar för verklighet men hon är som fast. Alla känslor dör, som om dem aldrig har existerar.
Flickan ler bara och tystnade lägger sig mer och mer hon reser sig sedan och går därifrån.
Alla ord försvann, jag svalde djupt. Min bästis min bästa vän kan inte ens säga vad som är fel och fortfarande än idag befinner sig flickan i sin egen värld.
När återvänder du till mig, bästis, säg det till mig! För jag, jag saknar dig. Jag måste bara fråga kommer du någonsin komma tillbaka?