Gatljusen är tunga vågor genom bröstet, lager på lager av frekvenser och mörker, för att det ska kännas att vi rör oss. Staden sluter sig och bländar. Jag kan inte hålla fast blicken med händer och fingrar, gatstenarna utanför är pixlar lysta i ditt ansikte och de speglar dövtonerna i stämmor. Handflatorna är alltid för lena, sätet glider hud mot hud och slickar lädret ljummet. Springor mellan fingrarna är glipor där dofter kan löpa flytande, ett luftrum där sorgen kan silas ren och klar. Bredvid regnfönstren kan man inte hålla blicken stilla, du rör munnen i perioder och jag stammar när jag tänker. När jag blundar kan jag prata.