För att undgå världens grymhet
Så sitter han där på det första sätet i bussen.
Sitter och blundar.
Som om det går att ignorera den.
Grymheten.
Blundar för omvärlden. Låtsas att den inte finns.
Vill inte lära känna den.

Men ändå håller han hårt i sin väska.
Ställer den bestämt på sätet bredvid.
Klamrar sig nästan som fast vid den,
Som om den vore hans käresta,
I hopp om att ingen modig själ skall våga ta dens plats.
Uppenbart ensam, ensam mot världen.

Men kanske hoppandes att något skall bryta hans tystnadsplikt.
Ensam i tysthet om att lära sig dess hårda verklighet.
Han sitter där hopkrupen, blundandes och som frusen av något.
Men, antagligen är han den som lärt sig mest om det han blundar för.
Grymheten, som passerar revy framför hans ögon där han sitter på det första sätet på bussen.