Den här historien har börjat att kännas alltmer angelägen att berätta eftersom den så länge varit hemligstämplad. Nu, efter så lång tid finns det dock inte längre någon anledning att hålla tyst längre, eftersom alla berörda sedan någon tid är döda. Under andra världskriget gavs det tillfällig amnesti till folk som egentligen skulle sitta i fängelse eller hotades av dödsstraff. De kunde offras och därför fick de ingå i självmordsoperationer av olika slag. En del av dessa projekt hade verkligen mycket höga dödstal, men det var inte alla som dog och det var inte heller huvudsyftet med dessa projekt. En av dessa operationer, som utgick från England men som styrdes från kanalöarna, handlar denna berättelse om. Projektet hette egentligen något annat men jag väljer att här kalla det för operation deep qualm. Den gick i huvudsak ut på att en liten havsgående tub, ungefär till formen som en torped men något längre och större, skulle skjutas iväg från en sorts havsgående farkost. Inte ett vanligt skepp och inte heller en ubåt. I alla fall så skulle den fungera ungefär som en torped, bara bemannad fram till trettio sekunder före träff mot en farttygsför. Detta krävde extrem precision och för att få det skulle den vara bemannad med en person som kunde styra den för att undvika att projektilen avvek från sin bana. Men den fick inte vara bemannad sista biten genom vattnet för då skulle den vara för tung. Så föraren hade att träna upp sig för att lämna projektilen i exakt rätt stund. Detta skedde huvudsakligen genom mekanisk påverkan inifrån. Men eftersom det inte gick att ha en klocka där i mörkret och det inte gick att tillåta belysning i projektilen så fick föraren lära sig att sjunga en sång som vid ett visst ord visade att det gått exakt två och en halv minut och då skulle också frikopplandet ske, exakt då när ordet sjöngs skulle projektilen dela sig i två. Förarens del av tuben skulle sjunka till ett visst djup för att sedan, då den nått ett specifikt djup plötsligt skjuta upp ur vattnet och sedan kunde föraren plockas upp liggandes iförd en flytväst ur havets vågor. Det var förstås mycket som kunde gå fel när frikopplingen skulle ske. Om det inte gick som det skulle sjönk projektilen ner genom vattnet och kunde träffa kölen istället eller sprängas på ett djup större än tänkt, av trycket under havsytan. Projektet togs i bruk efter bara några veckors träning och överlevde inte när ett år gått. För många projektiler nådde aldrig sina mål och för många människor försvann spårlöst. En del av dem som skulle plockas upp hittades aldrig igen och det är omöjligt att säga om de försvann på frivillig väg eller om de helt enkelt drunknade. De som överlevde fick antingen ett förkortat straff eller, om de var dödsdömda, fick ingå i vanliga trupper som vanliga soldater och kunde leva eller dö på slagfältet. De som överlevde striderna blev benådade och kunde återgå till ett civilt liv, under förutsättning att de aldrig begick brott igen.