Varför får jag för mig att du inte vill veta av mig bara för att du inte ringer?
Hur sinnessjuk är jag på skala?

För när inget av alla mina gratis sms når fram till rätt adress så känner jag en viss stress över att du aldrig hör av dig lika ofta som när det begav sig
Vi två var så små och oskyldiga då, gräset var grönt och himlen var blå.
Vi har båda för alltid platser i varandras bröst men det kan ändå aldrig skänka oss tillräckligt med tröst

Jag vet att allt blir värre för varje dag, men jag vill inte sluta, jag vill hellre krascha
Du kan göra precis som du vill
Jag har ingen annan att gå vidare till

Jag känner mig sorglig och patetisk, ja allting som du har lärt mig att jag inte ska va
Ändå skäms jag över att få lyssna till just dina andetag

Vi springer förbi varandra, för alltid är det så
Alla andra stannar men vi måste fortsätta gå åt olika håll för det spelar ingen roll vad jag gör för allt blir ändå bara förstört

Är det för att vi båda egentligen är för lika för vårt eget bästa?

Första!
Andra!
Tredje!
Nästa!