Jag vet nästan aldrig vad jag har
förrän jag har mist det
tråkigt nog är det mycket vanligt...

ibland när jag skämts för
att jag varit olycklig
har jag bara velat gå min väg
aldrig komma tillbaka igen

men verkligheten pockar alltid
på återkomst...
det är nog därför jag ibland tänker på Sebastian

mer på andra än på mig själv
eftersom det är lättare
att ha tankarna och känslorna hos andra

så mycket mer fruktansvärt
som det är att kännas vid sig själv...

men så som det var då
är det inte längre
så blir det säkert aldrig mer