Mörkt
Alldagligt
Bara som vanligt
Som överallt annars
Varför känns det då så annorlunda?
(Dum fråga, jag vet
Den var bara tvungen att ställas)

Och samtidigt som vardagen vandrar förbi
Stannar jag kvar och betraktar
Allt som varit
Allt som är
Men tiden har hunnit passera mig
Ålderdomlig, kalla mig det
Och tala ren sanning

Låter mig inbilla saker
Så som jag önskar att det var
Då slipper jag den kalla verkligheten
Där inte ens änglar vågar titta fram

Men jag borde väl sluta
Inget beroende sägs vara bra
Mitt
Att leva i fantasin
Är nog bland de sämsta
För då förlorar man greppet
Mina händer är kallsvettiga sedan länge

Och så skådar jag den
Allt verkar så tydligt
Jag blir yr av världen som snurrar
Något som aldrig märkts av förut
Mörkret tränger sig på
(Men vem vet
Kanske är det bara bra,
Att kuna känna när blixten slutligen slår ner
Och träffar mig rakt i huvudet?)

Tiden börjar gå igen
Nu är jag plötsligt yngre