sitter med benen i kors
daggen gör sig påmind mot mina jeans
tränger in och lämnar spår jag känner
lätt vind i mörkt hår dansar med luften

nattens sista mörker omsluter min kropp

trädsiluetter speglar mörkrets sista andning
stjärnorna avtar då solens första glimt uppenbaras
trädens konturer smälter sakta i solens första strålar
den vita barken kramar trädens stammar

nattens dunkel bildar minnen

solens halva rundel sträcker sig genom täta toppar
varma strålar smeker min kind som en våg av välbehag
intar min frusna skepnad och stöter bort skuggorna
som inte längre omfamnar mitt väsen

                         skogens täcke ryckts
                                     stilla formar dagen ro