I början av livet fanns du.

När jag var liten, medan jag gick på dagis, delade vi rum. I den lilla lägenheten i förorten. Måste ha varit när du gick i tvåan. Men för mig var du alltid störst.
Jag kommer ihåg hur det luktade varje morgon, storebror, när vi skulle gå upp. Hur det luktade varm choklad in i vårat rum och hur vi tävlade till bordet. Du hann alltid före mig.
Jag minns hur du brukade kasta ytterkläderna på mig när vi stod i hallen, hur jag drunkande i overallen. Och jag kan fortfarande höra dig skratta åt mig när jag försökte ta mig ur.
Du var alltid det som värmde mig.


Vi brukade alltid ses på söndagarna innan du flyttade. Vi brukade gå på loppmarkanden på hötorget och titta på skivorna. Du samlade på gamla Lpskivor. Du hade hyllor fulla, hade sorterat dem i kategorier. Det stod inte på några lappar vilken kategori skivorna stod i, men jag visste. Du hade visat de för mig förut. Nostalgi, klassiker, vackert, fest, det fanns hur många som helst. Men i smyg, när du lagade frukost åt oss i ditt lilla kök när jag sovit på din bäddsoffa, kunde jag stå och titta på min favoritkategori. De låtar du kunde tänka dig att dö till. Jag kunde stå och titta på sivorna och röra deras små ryggar och fundera över varför du valt just dem. Den mitt finger alltid stannade vid var ”Flickorna på tv två”.
Men jag visste att du hade en tanke med allt.


I motljus såg du alltid ut som en mjuk tavla. Ett foto av Anton Corbijn. Lika stilla och mjuk på ett avlägset sätt. Lika tidlös i den vinkeln som du alltid kommer vara för mig. Likt all stillhet i en massiv rörelse till ingenstans. Ditt hår låg alltid rufsigt i sina virvlar runt ditt ansikte. Det var där världen låg för mig. Det var där, kanske inte min allra första blick, men min första medvetna iakttagelse hade varit. På dig, käre storebror.
På dig när du klippte tomtegubbar i papper kring jul. På dig när du lärde dig cykla. Var för dig jag lärde mig gå, som jag tog mitt första steg. För att jag skulle kunna hålla ditt tempo. I rädslan för att du skulle springa bort från mig. Du var min superhjälte, min Batman. Starkare än någon och godare än själva gudarna.
Och jag, jag ville alltid spela din Robin.


Den dagen min världsbild rivits sönder i bitar. Den tysta söndagen i det gamla huset i Dalarna. Var länge sedan jag var hemma. Hemma hos mamma och pappa. Men jag tror aldrig att köket varit så tyst som idag. Alltid var det någon som lagade något, fixade med disken eller bara pratade i köket. Men inte idag.
Idag satt jag på den hårda kökssoffan, stirrade rakt ut genom det lite frostiga fönstret. Mamma stod vid köksbänken med huvudet nedsänkt mot diskhon. Pappa stod fortfarande i dörröpnningen, precis som han gjort när jag kom.
Fick känslan av att du suttit lutad mot frysen, om du vart här.


I början av livet fanns du.