När en flicka dör, så dör hon aldrig riktigt på riktigt. Flickan är som en vind som hotande stannar över staden tills den fått med sig det den vill. Hennes flyktbenägenhet lämnar städer spöklikt tomma, tysta och förvridna. När en flicka dör, så vägrar hon dö ensam. Den vägran lärde jag känna genom Joanna. Det här är berättelsen om hur hon och våren försvann.


”Jag öppnar fönstret för dig” viskade Joanna. ”Jag är inte värd dig, och kan du inte leva utan mig, så är inte livet värt dig. Hoppa.” Flickans ögon var lika beslutsamma och lockande som den vaknande vårsolen utanför. Jag fick en instinktiv lust att skrattande dra ner henne i sängen igen, men samtidigt kunde jag inte ignorera den lilla flickans förväxta allvar, ett allvar som fick mig att tänka på tallar. Med bara ett lakan snott runt den späda kroppen vände hon och gick ut genom dörren. Jag tror att jag insåg att jag älskade henne då, men tänkte att det ändå inte spelade någon roll nu. Jag tog rödvinsflaskan och dränkte flickan.

Årstiderna försvann. Jag ansåg mig vara friare än tidigare, och dansade sönder alla fullmånsnätter. Med Joanna hade jag aldrig lärt känna staden, men nu var jag ett med trottoarerna. En kväll kom en liten prinsessa i trasiga strumpbyxor och hennafärgat hår fram till mig och gav mig en smäll på käften. Jag tror att hon svor något olämpligt och hade alltför höga klackar för sitt eget bästa. Jag tänkte att såhär små prinsessor inte borde få springa runt alldeles ensamma på stan mitt i natten. Vad som helst kan ju hända! Nöjd över att göra en samhällsinsats, tog jag henne med mig hem för att hon skulle få nyktra till. Men det här var tydligen inte en sån flicka som nyktrade till.

Prinsessan flyttade oombedd in hos mig. Hon var inte alls till besvär och tog nästan ingen plats, hon var så liten och hon åt knappt. Prinsessan lös upp min vitmålade lägenhet och verklighet. Hon drog med mig ut och introducerade mig för sömnlösa nätter och glada tabletter. Den lilla flickan var så lätt att älska. Bredvid henne älskade jag mig själv, för alla tittade avundsjukt på mig, som hade lyckats få omkull en prinsessa. Samtidigt hatade jag henne stundtals. Hon gjorde mig fulare än vanligt. Med henne var jag förnuftets odjur, som med en nykter röst trampade på alla hennes nyckfulla idéer. Det var som att trampa på glas och hon besegrade mig nästan alltid. Prinsessan störde även mina drömmar. Ibland, när det lilla som var hon låg bredvid, kunde jag vakna alldeles kallsvettig med minnen av tallar; tallar som vinglade i vinden, rädda för att falla och bli en av de alldagliga stackarna på marken.

Den lilla prinsessan tycktes bli allt mindre. Hon hade alltid ett finger i halsen och en hink vid sängen. En dag frågade jag vad det var som hon försökte spy upp. ”Dig” blev hennes svar.

Prinsessan var gravid. Jag kunde inte förstå hur hennes lilla kropp skulle kunna bära ett barn, hon orkade ju knappt bära upp sig själv. Våra nätter tog slut, och prinsessan ville vara ifred och sörja alla de snedstegen som hade gjort att hon hamnat här hos mig. Hon rakade av sig sitt svartglänsande hår; som om hon bar på en cancersvulst. Vi slutade helt prata. Nio månader förflöt utan ord. Sedan kom barnet.

Det var en flicka, och visst hade jag hoppats på att det skulle bli en liten prinsessa av henne med, men hon hade ärvt min alltför stora näsa, och såg mest lustig ut. Prinsessan verkade inte se något lustigt i barnet överhuvudtaget, och med ett allvar, som jag tyckte mig känna igen från förut, lämnade hon snabbt över ungen till mig, och körde fingrarna i halsen. Med samma allvar drog hon och släppte gummibandet som satt runt hennes handled. Det gjorde henne fokuserad. Jag tror att det var tackvare gummibandet, som prinsessan klarade av att mata barnet. Själv åt hon nästan ingenting.

Av ett plötsligt infall tog jag en dag med mig barnet ut i lekparken. Solen lyste på flickan. Det var tydligen vår, men det blåste mer än det gjorde i mina minnen av den. Tallarna hotade att knäckas på mitten. Vinden bar med sig dofter av curry. Jag kunde inte låta bli att längtansfullt frammana bilden av ett främmande land med vackrare människor, trots att jag visste att det bara var grannarna som lagade någon gryta. Små blåsippor växte runtomkring oss, och något fick mig att lämna barnvagnen och frenetiskt börja plocka dem, trots att jag ju egentligen visste att de är fridlysta. Jag drog upp dem alla med rötterna, och sedan kastade jag dem i barnvagnen över ungen, som naturligtvis började skrika. Hon skrek som hon aldrig tidigare hade skrikit. Dödsångest? Jag körde vagnen till sandlådan. Hennes ansikte täcktes av jord och sand, och jag kunde verkligen inte hjälpa det. Tillslut tystnade hon. Jag hörde bara hur vinden skövlade tallarna. Sedan återkom skriken; dödslängtan, men inte från barnet. Jag såg upp mot vår lägenhet och det öppna fönstret. Där stod prinsessan med endast ett litet lakan snott runt kroppen. Hon stod i fönsterkarmen och skrek. Sedan hoppade hon ut mot himlen.

Det slutade plötsligt blåsa; vinden hade gett upp. Tallarna stod där de stod. I en pöl av blått blod låg Joanna på marken. Jag var inte förvånad; nu förstod jag hur hård trottoaren faktiskt var. Hennes blonda lockar reflekterade vårsolen. Hon var lika levande som hennes minne. Jag ville ta in henne igen, men ambulansen körde bort henne. Allt gick i moln, och Joanna och våren försvann.