du satt där framför mig
berusad.
och du sa \" jag kan inte bli någon jag inte är\"
och jag stog där kvar

medans mamma gick in och svor för sig själv
jag var mållös besviken.
du kan visst vara någon bättre tänkte jag
men jag stog där kvar, som fastklistrad igolvet
de är bara jag som tycker synd om dig.

du sa \" sätt dig och prata med mig\"
men jag stog där och du sa \" du får gå in om du vill
de gör ingenting\" men jag kunde inte lyfta benen
de var som om dom var gjorda av gips.

men till slut, kunde jag lyfta dom, efter allt mod jag samlat.
jag vart alldeles tårögd men du såg ingenting.
när ska du förstå

att jag älskar dig mer än mitt egna liv?