Jag tittar på världen från botten av det djupa, mörkblå havet.
Här nere flyter jag ikapp med tystnaden.
Så länge jag är ensam får jag vara den jag är, inga svek, inga faror.

Kanske sa du att det inte är någon idé att bygga upp murar,
för det gör bara ont när dem bildar sprickor.
Kanske lyssnade jag så noga på dig, att jag gjorde tvärtemot.

Jag känner hjärtat bulta taktfullt, inga panikandetag.
Här nere är allt mjukt och behagligt,
tills tystnaden våldtar alla delar av mitt inre.

Kanske sa du att jag filtrerade bort lyckan.
Trots det tyckte jag att det var rätt.
Att ingen kan passera, världen är min och bara min.

Jag vet att du talade sanning när du sa att murarna gör ont.
För jag grät ännu mer när de rasade över mig.
Betongsmulor etsade sig fast, och dem kommer jag få leva med.