Du väckte mig med dina andetag
Fick mig att se världen igen
Och så när du försvann
Försvann även jag

In i mig själv
Bort från mig själv
Som om vi aldrig funnits
Det liksom stelnade

Och jag fick plocka upp dina sprutor
Lukta på dom för o känna om det här verkligen var du
kanske var det patetiskt av mig

Men du förstod aldrig mig
Hur jag verkligen kände
Ditt svarta hål och dina tomma ögon
Du förstod aldrig att jag förstod

Att dina ärr aldrig kom från mig
Att sättet du såg på mig avundades andra

Jag lekte aldrig med dina sår
Tog aldrig på dom, såg inte åt dom

Undvek det jag redan visste
För visst förstod jag
att blodet inte kom från mig
fast du satte sprutor i mig på nätterna

Du pratade alltid om sprutor i symbios
I drömmar om sprutans visioner

Och jag har sparat alla sprutor från dig
för att stilla sätta dom i mig

och minnas varje del av dig.
R.I.P