Trots mörkret,
skuggorna
och pappas skrik

Jag kan inte prata loss dig nästa gång
mellan slagen tvekar vi
ellerhur?
Andlös och liten svävar jag
över spikar
som fastnat i mitt inre
Bakom sånt som inte finns
sånt som inte betyder något
såsom dina ord
dina armar vävda i mina
min vilja, mitt hat

Du gör mig rädd
när du fastnar i mina ögonvitor
spelar spegelbilder och fastnar i min litenhet
Slag som aldrig fått finna ro
som alltid gror på samma plats
samma tid
väck mig när paniken fått ett slut
när själen leker lekar bakom storheten
när du lärt dig att älska en dotter
såsom du älskar en son
för vad är skillnaden?
mer än ett litet rektangulärt rum.