Dessa långa, välprydda naglar
Vackert målade
Nerlagda timmar

Upprivna, trasiga
konturnuerligt borta

Skräcken, paniken
skrek i timmar
tröstlösa klackars skrik efter stillhet
människors förtvivlande skrik

Och du skrek inte, andades inte

Jag både andades och skrek
rädd för att överlåta dig till något annat
du var som radioaktiv
som en mekanisk docka i en skräckfilm

Jag ville röra dig
men dina tysta skrik blev motsats

Mottaglig för den grå substansen,
massan
gick du, för att aldrig mer dela din tid med mig