Skuggor av hat


Vargens skugga är mörk av hat. Den bara växer men blir aldrig mätt. Det ligger och pyrrar från dag till dag,
på väntan som en orms gap
Solens strålar när den ej, inte heller en annan själ.
Det är bara månen som honom når. Mörk och mystisk och det gör honom glad.
Ett leende växer men lämnar honom snart.
Bröstet det värker och han faller ner, död.
Han ligger helt stilla och andas inte mer.
Men hans skugga den rör sig utan hans förtjänst.
Den lämnar honom med ett ljud som väcker dess ägare till liv.
Den försvinner då och lämnar honom kvar. Vargen den reser sig men har ingen skugga kvar. Han är tom och mörk och känner ingen glädje alls. För hans själ har han förlorat och utan den är han ingenting alls.

Han går sin stilla väg. Med ett tomt bröst och själ. Döden var honom nära och han minns det som ett minne blott.
Aldrig mera ska han dit, det har han förstått. En fågel kraxar och vinden sjunger med. Med dess vingar flaxar den iväg. Vargen lyfter blicken och känner en stöt.
Tänk om han hade vingar, då skulle allting vara bra.
En smärta börjar växa och lämnar honom ej.
Hela kroppen värker och han skriker ut.
Hjälp, mig snälla någon, Jag orkar inte mer.
Ryggen den värker som aldrig för.
Någonting börjar växa och det gör oerhört ont.
Han skriker av smärta och tittat åt ryggens håll. Ett par vingar tar form, precis såna som fågeln har.
Han lyfter sitt huvud ännu en gång.
Fågeln är borta och kvar finns bara han
han reser sig upp men smärtan är för svår.
Med en djup suck faller han åter ner.
Marken slår honom hårt och munnen får en konstig smak.
Rött blod börjar rinna och en tand följer sakta med.
Vingarna dem värker och ryggen gör det med.
Känseln i munnen har försvunnit och kvar finns bara sorg.
Hans vita päls fläckas ner av hat.
Mörka hårstrån börjar växa fast det blir bara få.
Han sluter ögonen och ser ett minne blott.
En vargunge springer, och skriker glatt hejdå
Den springer mot ett mörker som omsluter den helt
Och snart försvinner den och kvar finns inget mer. Han öppnar sakta ögonen och tänker slött
Han påminde om mig, samma glada blick.
Hans ögon var en gång blåa fast nu är dem mörkt grå.
Som hans skugga som nu försvunnit och aldrig återvänder mer.
Med en suck sluter han ögonen igen. Med en suck är han borta, från omvärlden på ett tag.

Han vaknade av att någon honom rörde. Han öppnade sina ögon men såg ingenting
ännu en gång kände han beröringen och han hoppade till.
En irritation började växa och morning hördes hest
en rörelse till vänster och han vände sig om. Ett par gula ögon honom mötte och hans hjärta började vilt slå.
En morning hördes åter och ännu en varg kom. Denna var större och bar ett öga svart av hat.
Morningen blev högre och vargen backade snabbt.
Vingarna värkte ännu och han kände en lätt smak
vem är du? Hörde han en röst tala och han vände sig snabbt om. Ännu en varg han mötte och han visste vem det var.
Vargen var han bror men de kände inte varann. Fäderna var olika och de var inte sams. Vargen började stamma och en morning bakom honom sa
Att han skulle börja tala tydligare annars var han snart död. Vargen tänkte efter och undrade om han kunde dö. Han bestämde sig för nej och började tala högt
han berättade att han ej ville ont. Att han bara ville bli lämnad ifred. De andra vargarna morrade och en röst bakom honom sa
Missfostret har nog ingen hjärna kvar.
Kolla hans vingar, dem är fula av hat. Hans ögon är lika mörka som en grav
De bakar rädda undan och lämnar honom ifred. En efter en försvinner och kvar finns bara han igen.

Ett kraxande hans uppmärksamhet fångar och han tittar stilla upp
Fågeln, den är tillbaka och landar på ett träd. Den kraxar hest till honom och dess mörka färg gör honom glad.
Nu vet han att de är tillsammans och inte blir lämnad kvar.
Fågeln den kraxar ännu en gång, lyfter sina vingar och flyger likt en vacker syn.
Vargen gör detsamma och snart flyger de bort, bort från allt det onda som nu bara är ett minne blott.