Du lämnade mig
sanden omgav mig
och stenarna
de som slipats av rättvisans krav
och rättmätigheten

och min kärlek
skrek av begär
medan jag irrade planlöst
mot berget jag såg
bortom

Du skulle vara där
så hade du sagt
och jag visste att jag måste gå
av begäret
det som vred mig
oseende men fylld av syner
med dolken höjd över kärleken

Och jag fann en väg
det var lagens väg
och försakelsens
Det var den väg där man ger tionde
och tar hand om de sjuka
Det var den väg som är kantad av rölleka
och bittra örter
Men det var den vägen jag fann
till ditt berg

Och jag hungrade
med huvudet böjt mot marken
törstade med lagen mot bröstet
och vandrade med rätten
domen
och lagens tavlor
Så länge gick jag att blodet stockade sig i mina ben
och kroppen förtvinade av allt det jag aldrig kunde äta
det som inte fanns
mer än som allmosor för de fattiga

Ändå måste jag gå
livstider och tider av död


Men när jag äntligen nådde dit där du skulle vara
fanns du inte där
Där stod bara en träpåle
en sådan man använder för de dödsdömda
och vad skulle jag med den
jag som sökte livet
de sista dagarna jag hade


Efter en tid och tider
hörde jag en röst
och någon rörde vid mitt hjärta
det som var av lagen
Sedan kom en smärta jag inte vill nämna
den sorten som tystar varje ord
och lämnar förståndet krossat
medan längtan måste uthärda
det som är större än lidandet
det som talar
för att stenar inte kan ropa
utan blod

Och jag kände hur mitt bröst rörde sig
som vore mitt hjärta levande

Då såg jag lagens stenar vid mina fötter
formade som kamrar
och fyllda av kisel och dagg

När jag gick hem kände jag doften av skvattram
Och ändå såg jag inget annat än ökensanden veckad av vinden bortom de stenar som varit mitt hjärtas enda mål.